Hon drar sin sista suck över en hög kvinnolik i ”La traviata”

En av operarepertoarens mest spelade titlar, Giuseppe Verdis ”La traviata”, ges just nu på Göteborgsoperan i en ny uppsättning av den italienska regissören Silvia Paoli. Göteborgsoperan är en av Sveriges två stora operainstitutioner, vid sidan av Kungliga Operan i Stockholm. Föreställningen hade urpremiär vid operafestivalen i Savonlinna i Finland i juli och har därefter flyttats till Göteborgsoperan, där den framförs med operans egen kör och orkester under ledning av dirigenten Aivis Greters. Librettot av Francesco Maria Piave bygger på Alexandre Dumas den yngres ”Kamelias damen”. Speltiden är två timmar och 40 minuter.

Med ”La traviata” skapade Verdi en av operahistoriens stora kärleksskildringar, men också ett drama om social utsatthet och borgerlig dubbelmoral. Handlingen kretsar kring kurtisanen Violetta Valéry, som offrar sin kärlek till den unge adelsmannen Alfredo för att skydda hans familjs anseende, och som till slut dör i tuberkulos, övergiven men försonad.

Paolis uppsättning har fått en tydligt samhällskritisk udd. Här är Violetta inte bara ett offer för sin sjukdom utan också för ett patriarkalt system som konsumerar kvinnor. I slutscenen ligger hon på en hög av kvinnolik, en bild som kommenterar både manligt våld och operatraditionens benägenhet att låta kvinnliga hjältinnor dö för dramaturgins skull. Genom att låta de få masscenerna – festen hos Violetta, maskeraden – framstå som hotfulla och blodtörstiga understryker Paoli att kollektivets hyckleri är lika närvarande i dag som i 1800-talets Paris.

Scenografin av Emanuele Sinisi och kostymerna av Nika Campisi rör sig eklektiskt från Marie Antoinettes rokokovärld till Stanley Kubricks film ”Eyes Wide Shut”. De vita dukar som sänker sig över scenen ger associationer till obduktionsbord snarare än festtält. Enligt DN:s recensent Kristina Lindquist betonar valet av bildspråk tidlösheten i förtrycket, en poäng som förstärks av Fiammetta Baldiserris ljussättning och Emanuele Rosas koreografi.

DN:s recensent menar att det trots de kyliga visuella tablåerna finns ett starkt musikaliskt driv. Aivis Greters leder Göteborgsoperans orkester med säker hand, och föreställningen fungerar bäst i de intima scenerna, där den närmast antar kammarspelskaraktär. Den jordiska realism som präglar uppsättningen återspeglas också i sångarnas uttryck; ingen försöker gömma sig bakom vibrato eller röstakrobatik.

Lindquist beskriver Tobias Westmans Alfredo som en vilsen och mänsklig ung man snarare än en konventionell förste älskare. Jeremy Carpenter, som gör Giorgio Germont, fyller enligt henne antagonisten med värme och komplexitet. Hos honom blir Germonts beslut begripligt utan att därmed vara rättfärdigat. Hannes Öbergs välformade bariton koncentrerar i rollen som baron Douphol den aggressiva maskulinitet som dramats struktur vilar på.

Kvällens centrala uppgift vilar dock på Ania Jeruc i titelrollen. ”La traviata” berättas till stor del genom Violettas röst, och rollen kräver egentligen tre olika typer av sopraner: den hetsiga koloratursångerskan i första aktens fester, den lyriska dialogpartnern i andra akten och den dramatiska sopranen i den sista, stilla tredje akten. Jeruc ligger närmast den senare Violetta. Hennes röst rör sig med glidande linjer och en existentiell känslighet, men i den berömda ”Sempre libera” känns höjden ansträngd. Ju längre föreställningen fortskrider, desto mer klarnar rösten, och i den sorgset återhållsamma ”Ah! Dite alla giovine” är hon enligt Lindquist sublim.

Uppsättningen är också ett exempel på hur operahus i dag allt oftare delar produktioner med varandra. Verket skapades ursprungligen för festivalen i Savonlinna, en av Nordeuropas mest kända operascener, och har därefter anpassats till Göteborgsoperans scen. Produktionssamarbeten av det här slaget blir allt vanligare i en operabransch där kostnaderna för scenografi, logistik och personal pressar teatrarnas budgetar. För Göteborgsoperans publik innebär det här en chans att se en uppsättning som redan väckt uppmärksamhet i Finland.

Sedan urpremiären i Venedig 1853 har ”La traviata” varit en av världens mest älskade operor. DN:s bortgångne kritiker Martin Nyström formulerade en gång verkets särart: där Richard Wagners ”Tristan och Isolde” bejakar undergången, försvarar Verdi livet som vi känner det. Den iakttagelsen klingar fortfarande sant i Paolis mörka tolkning. Döden är närvarande genom hela föreställningen, men det är det återhållsamma musikaliska motståndet som till slut dominerar intrycket.