Iman Mohammeds poesi är mer lärorik än naturvetenskapliga studier

I en tid då poesi ofta får kämpa för sin plats i litteraturrummet fortsätter Iman Mohammed att fördjupa sitt konstnärskap med tredje diktsamlingen ”Odödligt” (Norstedts). Verket representerar en utveckling av det minnesarbete som präglat hennes tidigare böcker, men driver nu den poetiska fragmenteringen ett steg längre.

Mohammed har sedan debuten odlat en distinkt poetisk röst där ordknappheten och den rytmiska exaktheten ger varje ord en särskild laddning. I ”Odödligt” tar denna teknik ny form – samtidigt mer abstrakt och påtagligt konkret. Dikterna rör sig i ett gränsland där det materiella och det immateriella möts, där en mun kan liknas vid en ”rosenfink” och tungor plötsligt blomma i en vardaglig busskur.

Särskilt framträdande är diktsamlingens ekfraser – poetiska beskrivningar av konstverk – som fungerar som konkreta bilder för det centrala temat: spänningsfältet mellan frånvaro och närvaro. Men även de dikter som inte direkt refererar till konstverk bär på en visuell taktilitet som ger intryck av att beskriva något fysiskt närvarande. Spöket blir själva förkroppsligandet av denna dubbelhet: en närvaro som samtidigt pekar på en frånvaro, det förgångna som hemsöker nuet. Det odödliga.

Minnesarbetet i dikterna låter olika platser och tider glida in i varandra. Fragment från barndomen formuleras i preteritum, medan andra dikter utspelar sig i ett presens där diktjaget hemsöks. Som läsare får man acceptera inbjudan till en värld som initialt kan kännas mörk och skrämmande, men som genomlyses av skönhet. Det är ett landskap där det heliga och det profana delar utrymme, där hot om våld döljs av grönska på ett sätt som påminner om Ann Jäderlunds poetiska universum.

Mohammeds dikter bär på en ockult underton som manifesteras i rörelsen mellan naturvetenskaplig och övernaturlig terminologi. Här finns himlakroppar och astronomiska fenomen, men också spöken, fantomer och änglar. I ”Odödligt” kan någon levitera ovanför sängen medan månen är röd och ”dricker förlorade själar”. En skildring av sömnparalys? Kanske, men också en gestaltning av tillvarons dolda skikt, av en grundläggande osäkerhet som genomgående präglar dikternas form.

Minnet framställs som en kontakt med något dolt och osäkert, något som pågår inom och mellan oss men som undandrar sig exakta mätningar. Det finns ingen färdig karta till dessa dikter; varje läsare tvingas hitta sin egen väg genom det glesbevuxna poetiska landskapet. Särskilt minnesvärda är rader som ”Vi fick den skrattande kon, när morgonljuset träffade osten, en hinna / blöt och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag / började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det / hände”.

Exemplet visar Mohammeds poetiska metod: sidoställningen av det vardagliga och det spektakulära. Det konkreta lyfts fram och får bära ett överskott av mening som inte låter sig fångas. Hur hänger osten ihop med elden? Vad var det som brann? Vad betyder diktjagets föraning? På liknande sätt vibrerar meningen i den korta dikten: ”varje linje på fingertopparna / ett barn utsträckt i vila / ett utsträckt barn”. Är barnet fridfullt vilande eller forcerat utsträckt av någon annan? Texten är medvetet full av luckor och frågor.

I sin tidigare diktsamling ”Minnen av infrafröd” ställde Mohammed frågan om hur vår inre vävnad hänger samman med språkets konstruktion, och om det går att ”begära en obduktion där man undersöker erfarenhetens / verkan på det invändiga”. Något slutgiltigt svar kommer vi förmodligen aldrig att få, men Mohammeds poesi utgör ett pågående utforskande av hur erfarenheten – de minnen som präglats in i kroppens vävnader – kan gestaltas i språk.

Med ”Odödligt” bekräftar Iman Mohammed sin position som en av samtidens mest särpräglade poetiska röster, vars verk erbjuder alternativa sätt att förstå tillvaron bortom vetenskapens och vardagsspråkets begränsningar.