Ella Littorins debutroman ”Rummen”, utgiven på Modernista förlag med 240 sidor, tar läsaren med in i en gotisk samtidsskräck som balanserar mellan olika genrer och litterära referenser. Berättelsen kretsar kring den märkliga Sigrid, som lever isolerad i ett klassiskt litterärt herresäte, och utforskar gränserna mellan lek och verklighet, barndom och vuxenliv.

Romanens centrala fråga är lika enkel som kuslig: hur länge kan man leka utan att förstöra sin framtid? Sigrid lär sig tidigt av sin barndomsbästis att leken måste upphöra i rätt tid. Annars skulle det barnsliga ”märkas på våra läppar när vi behövde kyssa alla killar som var efter oss.” Som svar på denna insikt bestämmer sig Sigrid för att avstå alla vänner och alla behov, både sina egna och andras.

Handlingen utspelar sig i en miljö som har blivit alltmer aktuell i svensk samtidslitteratur. Sigrid bor ensam på en typisk litterär herrgård, komplett med levande porträttvägg i matsalen, en ödesdiger trappa, källare och utspridda grindstugor. Här finns trotjänare och stallflickan Linda med det olycksbådande leendet och kontrollen över hästarna.

Landsorten gör comeback i den svenska litteraturen, men i form av slott och herresäten. Både Carina Rydberg och Tone Schunnesson har nyligen utforskat liknande miljöer. De litterära referenserna är rikliga och medvetna. Shirley Jacksons klassiker ”Vi har alltid bott på slottet” ekar i bakgrunden, medan hästarna hos samtida författare som Johanne Lykke Holm och Gertrud Hellbrand travar förbi. Även Jilly Coopers hästmänniskor med sina intriger och melodramatiska svek i det brittiska klassamhället, kompletta med sex och våld, gör sig påminda.

Sigrid befinner sig medvetet inuti alla dessa hög- och lågfiktioner och sliter med att leva upp till sina många roller. Littorin har skapat en gotisk samtidsskräckroman som springer runt i genrelabyrinten, inte med gott humör, men med ett friskt och opålitligt temperament.

Det är Sigrid själv som för ordet genom romanen. Hon döljer genretroget en tragedi ur det förflutna, men med hjälp av en talande natur – vindar, själfulla träd, virvlande åvatten – och människor som inte kan säga det de skulle vilja uttrycka, skapas en svajande verklighetskontakt. Här finns den dementa grannen, den elaka och misshandlade mamman, den hotfulla fadern.

Frågan som ständigt uppkommer är: vem är egentligen ond, eller utsatt, och hur gick det till när Sigrid blev ensam i världen och fick sitt språk? Littorin roar läsaren genom att hela tiden skruva sin verklighet lite för långt. På vilka meriter kan unga Sigrid tilltala världen på detta sätt? Är det familjen Addams som parodieras med högsta stämningsläge, eller döljer sig något annat under ytan?

Ingenting är givet, och Sigrid är den första att skratta kallt åt den som letar efter trauman. Men Littorin introducerar också en avvikande bror, komplett med tågintresse och konkretionsbehov, stor rädsla och en naiv blick på smärtan han möter. Systern besöker honom på hans gruppboende, där han nådigt tar emot på villkor att han slipper komma hem. Han lever i en flyktfantasi, hon i en annan.

För läsaren skapas en vemodig tvekan inför porträttet av brodern, som kan höra ljudet av vind på en perrong och lever i andra dimensioner, men också blev angripen av sin pappa för att spela ”mer efterbliven än du redan är”. Frågan kvarstår: spelar också han, längst inne i sitt gömställe?

Littorin visar på en teknisk skicklighet i sitt hantverk. Hon kan sin sak och tilltalar sina läsare som en uppjagad människa: ”Eftersom jag behövde uppleva detta, behöver ni också läsa det.” Samtidigt beskriver hon hur det är att läsa i solen som gör ”bokens sidor randiga av skuggor, så att bokstäverna rör sig som i en roddbåt på öppet vatten.”

Det är kusligheten som behöver detaljskärpan, känslan för det sköna som en frist. För något har hänt i huset som inte går att prata bort. Fast rummen berättar på sitt sätt. ”Inga ord hörs. Jag kan inte föreställa mig hur sådana ord skulle ha låtit,” skriver Littorin.

När författaren bryter illusionen och låter Sigrid drömma om hur hennes bästsäljande debutroman hyllas i Nyhetsmorgon, kan det störa romanens uppbyggnad. Men bortsett från sådana metafiktiva inslag visar Ella Littorin prov på en stark debutprosa som både leker med och förnyar den gotiska traditionen i en svensk samtidskontext.