Irriterande, satiriskt och ibland skickligt om en kraschande konstnär

Recensionen av Khashayar Lykke Naderehvandis nya roman ”Segrarens natt” väcker omedelbart frågor kring namnval och berättarteknik. Huvudpersonen Caspian Loeb presenteras som en åldrad konstnär med internationell ryktbarhet, bosatt på den portugisiska sydkusten med sin hustru Valentina. Tillvaron tycks idyllisk, men bakom fasaden döljer sig en historia av kolonialt utnyttjande och personliga svek.

Redan från första sidan möter läsaren en irritation över protagonistens namn, som för tankarna till en sagoprins. Denna känsla följer dock inte med genom hela verket. Allt eftersom handlingen vecklas ut blir det tydligt att Naderehvandi medvetet leker med konventioner och förväntningar. Romanens intrig är uppskruvad och påminner stundtals om en tv-såpa, där eleganta människor rör sig genom en värld av yta och sken.

Berättelsen tar en vändning när Caspians hustru Valentina visar sig härstamma från en familj med mörkt förflutet. Familjen har inte bara bedrivit slavliknande gruvdrift i Belgiska Kongo, utan har också varit ansvarig för uranet som användes i den första atombomben. Denna koppling mellan kolonialismens brutalitet och modernitetens mest förödande vapen ger romanen en djupare dimension.

Naderehvandi arbetar medvetet med litterära referenser. Hans berättarteknik kan jämföras med Amitav Ghoshs resonemang i ”Den stora galenskapen” om att författare måste förvisa det osannolika från sina verk för att inte förpassas till genrelitteraturen. Frågan är om Naderehvandi lyckas med detta, eller om hans berättelse blir ett offer för sina egna ambitioner.

Strukturellt liknar ”Segrarens natt” en klassisk Ibsenpjäs, där det förflutnas sår och brott slutligen kommer ikapp karaktärerna. Ett okänt barn, ett glömt namn och livslögner som staplas på varandra utgör romanens bärande element. ”Allt som är farligt har redan hänt”, säger Valentina, utan att själv tro på orden.

Romanen kan läsas som en satir över europeisk självbild och förment förfining. Detaljerna är genomarbetade: sandaler bundna av munkar i ett lokalt kloster, frukter som förvandlas till kanderade bakverk och stiftelser som i förbifarten har tillgång till en partikelaccelerator. Den unga konstnären som närmar sig sitt oundvikliga fadermord beskrivs med ett ansikte ”utmejslat av gudarna själva”. Det är effektivt genomfört, men väcker också frågan om varför läsaren ska engagera sig i dessa människor.

Khashayar Lykke Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamlingen ”Om månen alls syntes”. I ”Segrarens natt” arbetar han med språkliga motsatspar – mörker och ljus, historia och framtid, skuld och lättnad – som pusselbitar i en berättelse där allt hakar i varandra lite väl smidigt. Stundtals påminner läsningen om att betrakta ett grafiskt blad, där varje element har sin plats.

Språkligt finns formuleringar som stannar kvar hos läsaren. Caspians ungdom i Sverige liknas vid ett ”motell längs motorvägen” och svenskan beskrivs som ett ”segt virus” i kroppen. Dessa bilder ger djup åt en berättelse som annars riskerar att förbli onödigt sval.

Romanens starkaste ögonblick är när den eleganta världens ytlighet ställs mot naturens obevekliga krafter. Den dödliga sommarhettan som pressar människorna mot trottoaren ”som ett stort strykjärn” och Atlanten som öppnar sig som ett ”böljande hål i jorden” under en nattlig simtur. I dessa scener blir berättelsens dimensioner synliga – här spelar det ingen roll om någon är född eller död.