I stadsdelen Lukianivka i Kiev ligger Lilla Operan, en teaterbyggnad från 1902 med fasad i skärt och vitt. Under sovjettiden var den en scen för ukrainsk kultur i motvind; i dag ligger den i en stadsdel som upprepade gånger attackerats av Ryssland. Den har skadats flera gånger sedan den fullskaliga invasionen inleddes. Senast, i maj, slog en missil ned intill teatern: delar av fasaden förstördes och fönstren krossades av tryckvågen. I foajén låg splitter och bråte kvar.
Där, bland resterna efter attacken, berättade Olha Rukavisjnikova om sitt arbete. Hon är 27 år, violinist, dirigent och soldat i Ukrainas kulturella styrkor. Hon har turnerat i USA och Europa, uppträtt på Cannesfestivalen, Natos högkvarter och i Carnegie Hall. Resorna handlar inte bara om musik. ”Jag tror att levande musik kan öka stödet för Ukraina. De flesta reagerar känslomässigt när jag spelar, och det gäller också utomlands”, säger hon.
De kulturella styrkorna bildades 2022 och ingår i Ukrainas väpnade styrkor. De består till största delen av inkallade kulturarbetare som fått i uppdrag att fortsätta skapa. Verksamheten riktar sig mot soldater vid fronten, civila i krigsdrabbade områden och en internationell publik. Syftet är att höja moralen, stärka den nationella identiteten och dokumentera kriget. Krigsteoretikern Carl von Clausewitz skrev för 200 år sedan att ett lands uthållighet avgörs av fysisk kapacitet och motivation – en logik som ligger nära kulturstyrkornas uppdrag.
För Rukavisjnikova har vägen till den kulturella enheten gått genom fronten. Hon växte upp med piano och violin, utbildades vid musikakademin i Kiev och tränade kampsport. När Rysslands fullskaliga invasion inleddes den 24 februari 2022 anmälde hon sig till armén. I en brigad i Charkivregionen deltog hon i minering nära fronten och skadades flera gånger. I Serebrjanskijskogen gick granatsplitter genom ögat och in i huvudet; åtta fragment sitter fortfarande kvar i nacken. Hon förlorade ett öga, hamnade i koma två gånger och återvände till fronten tre månader senare. Först i samband med ett uppdrag nära den ockuperade orten Andrijivka accepterade hon en plats i de kulturella styrkorna. ”Man har bara sin beskärda del av tur”, säger hon.
Sedan invasionen har hon inte spelat ryska kompositörer, trots att hon växte upp med deras musik. ”Att spela ryska stycken inför publik nu är omöjligt”, säger hon.
Vid de kulturella styrkornas huvudkontor i Kiev arbetar ett femtiotal inkallade och frivilliga. Där finns ateljé, litteraturrum och en ”cyber arena”. Alex Zakletsky, pressansvarig och tidigare marinbiolog, berättar att verksamheten också anordnar konserter, uppläsningar och aktiviteter för barn och unga. Mobila enheter tar sig till Charkiv, Donetsk och Zaporizjzja, där de uppträder nära fronten.
En av konstnärerna i ateljén är Stanislav Zjalobniuk, 50, från Odessa, den ukrainska hamnstad som länge varit en kulturell smältdegel. Han har varit verksam sedan 1990-talet och finns representerad med flera hundra verk på ett 40-tal museer. I vintras kallades han in och fick efter två månaders militär utbildning en plats hos kulturstyrkorna. Tillsammans med konstnären Ihor Gusev förbereder han utställningen ”Nytt militärt landskap” på Kievs nationella konstmuseum.
Zjalobniuk har i en serie verk utgått från ryska klassiker: han har skurit ut boksidorna och fyllt böckerna med röd färg, handskrivna fraser och föremål som gamla tänder. ”Kultur kan definitivt också vara ett vapen”, säger han. Förhållandet till Ryssland är personligt. Fadern kom från Vinnytsia i centrala Ukraina, överlevde hungern på 1940-talet och åt blad från akacia och lind. Han flydde till Odessa, började tala ryska och samlade böcker för att visa sin lojalitet med Sovjet. Morfadern var ryss. ”Jag har fienden inom mig”, säger Zjalobniuk.
Länge hoppades han att Ukraina och Ryssland skulle kunna leva sida vid sida. Efter massakern i Butja och förstörelsen i Irpin anser han att kompromisser inte längre är möjliga. Samtidigt märker han hur omvärldens intresse svalnar: 2022 fick han tio inbjudningar till internationella utställningar, i år ingen. ”Vi skriver tragedi här. Min konst är inte särskilt munter, så vem vill ha den?” säger han.
Kriget har förändrat förutsättningarna för hela den ukrainska kultursektorn, men också stärkt dess strategiska betydelse. Att kulturen har en roll i försvaret visade exempelvis en konsert i Filharmonikernas hus i Kiev i januari. Den tillägnades försvararna av Donetsk flygplats, som efter månader av strider blev en symbol för motståndet innan den föll i början av 2015. Publiken satt i ytterkläder, strålkastarna var dämpade för att spara diesel och nära hälften av musikerna bar militära kläder. Olha Rukavisjnikova dirigerade. Applåderna ville inte ta slut.
