Jenny Andersson: Bryr sig inte socialdemokratin om Sveriges 18-åriga styvbarn?

Socialdemokraterna balanserar mellan ekonomiska löften och hård migrationspolitik

Samtidigt som Socialdemokraternas valarbetare förbereder sig för den stora uppstartsdagen driver partiledningen en politik på två fronter som skapar förvirring bland medlemmarna. Den ena fronten utgörs av spektakulära medieuttalanden, där riksdagsledamot Ardalan Shekarabi öppnar för en regeringsöverenskommelse med Moderaterna, medan Ida Karkiainen försvarar partiets vägran att stödja ett utskottsförslag från Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att stoppa utvisningar av ensamma ungdomar som fyllt 18 år.

Den andra fronten representeras av Magdalena Andersson och Mikael Damberg, som vid en presskonferens presenterade partiets ekonomiska politik med flera förslag för att lindra ekonomiska svårigheter för svenska hushåll.

Denna dubbla kommunikation skapar spänningar inom partiet. Medan vissa jublar, sprider sig förtvivlan i den bredare socialdemokratiska rörelsen. Många medlemmar ställer sig frågande till om partiet nu arbetar för ett framtida regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna. Dessutom väcker uttalanden som Karkiainins om att Sverige har en ”integrationsskuld” stark oro bland partiets medlemmar.

Partiledningen försöker snabbt lugna medlemmarna genom inlägg på Facebook och mejl där man förklarar att man visst kommer att stödja den ”ventil” som Tidöregering förbereder för att skydda dessa 18-åringar från utvisning. Men enligt kritiker inom partiet är skadan redan skedd. Medlemmarna har bombarderats med hård retorik från sina egna företrädare, vilket gör det svårt att senare hävda att ”vi menade inte så”.

Det stöd som finns inom Socialdemokraterna för en hårdare migrationspolitik grundar sig på ett kongressbeslut och på Magdalena Anderssons tidigare uttalanden om att ”vända på varje sten” i kampen mot gängkriminaliteten. Partiledningen hävdar att detta är grunden till en stabil politik som är både rättssäker och förutsägbar, och som tydligt skiljer sig från Tidöregeringens linje. Detta argument kan ha viss bärkraft, men kräver enligt kritiker socialdemokratisk integritet och tydlighet kring var Sverige ska befinna sig år 2026.

Under de senaste fyra åren har Sverige haft en regering som enligt kritiker gått till angrepp på stora delar av rättsstaten, inte bara genom hårdare migrations-, brotts- och straffpolitik utan även genom att utmåla landets universitet som bastioner för vänsterrevolutionära idéer, kraftigt skära i biståndet och politisera Utrikesdepartementet. Många socialdemokrater frågar sig varför partiet inte kan se att inhumana utvisningar är en del av samma problematiska politik.

Partiets integrationspolitiska företrädare, Lawen Redar, och ordföranden i tankesmedjan Tiden, Payam Moula, talar ofta om folkhemstanken och vikten av nationell gemenskap. Kritiker menar dock att detta förespråkande av gemenskap samtidigt gör gränserna för denna gemenskap allt svårare att ta sig igenom.

Kritiker inom partiet hävdar att dagens linje är främmande för det radikala socialdemokratiska idéarv som fanns i folkhemstanken – ett arv som var socialdemokratins svar på den tidens motsvarighet till Sverigedemokraterna, nämligen den framväxande nazismen. Precis som idag var 1920- och 30-talen en tid då Sverige slits av klassmotsättningar, konflikter kring nationsbilden och en hotfull omvärld.

Dåtidens lösning var inte att gå nationalister och nazister till mötes genom att betona ”svenska värderingar” eller ”god vandel”. Istället betonade man sammanhållning och idén om att ”det goda hemmet känner inga kelgrisar eller styvbarn”. Det var genom att försvara arbetarklassens rättmätiga plats i nationen som socialdemokratin blev stark. I detta låg ett radikalt medborgarskapsideal: medborgarskapet handlade inte primärt om etnicitet utan om politisk, ekonomisk och social tillhörighet.

Den kritiska frågan som nu ställs till partiet är: Vilka är dagens svenska styvbarn? Är det inte de 18-åringar som hela sitt liv varit villkorade svenskar och som man nu vill utvisa, samtidigt som deras föräldrar får stanna bara de arbetar?