Lotta Geffenblad om att rita småkryp: ”Det var så obehagligt att jag blev svettig”

I det dolda livet: Konstnären som gör insekterna till våra vänner

För bara en vecka sedan återvände Lotte Geffenblad från Indien där hon stötte på myggor. Hemma i Sverige har hon några silverfiskar som då och då visar sig i lägenheten. Men det är när hon gör dessa småkryp jättestora i sina barnböcker som något spännande händer.

”Det är någonting som är absurt och lite äckligt”, säger hon om sina förstorade insekter. Särskilt i hennes senaste bok, ”Solvejs spindel”, konfronterade hon sina egna rädslor.

”Jag tycker det är ganska obehagligt med spindlar och att rita en jättestor spindel gjorde mig alldeles svettig om händerna när jag ritade.”

Men arbetet blev samtidigt en form av terapi för henne. ”Det var lite KBT för mig, att tvingas titta på bilder med spindlar och rita av dem. Jag accepterar spindlarna i tvättstugan lite bättre nu än vad jag gjorde förr”, berättar hon.

En spindel har åtta ögon och små horn – inte direkt ett idealiskt husdjur för de flesta. Men Geffenblad valde medvetet att göra Solvejs spindel lite gulligare. ”Annars så blir man onödigt rädd”, förklarar hon.

I sina böcker bygger Geffenblad insekternas personligheter kring deras naturliga egenskaper. I ”Helmers humla” utgick hon från humlans förmåga att samla pollen och skapade en berättelse om allergi där Helmer måste tvätta sin päls. I ”Miriams myra” utnyttjade hon myrans kollektiva natur och kommunikationsförmåga för att berätta om hur myran får vittring på godis och bjuder in alla sina vänner till kalas.

Om hon själv skulle ha ett småkryp som husdjur, lutar hon åt humla eller syrsa. ”Jag tycker humlor är väldigt gulliga. Syrsor kan spela fint”, säger hon.

När samtalet kommer in på vilka insekter som bäst symboliserar vår tid, blir Geffenblad filosofisk.

”Vi är en väldigt exponerad samtid och då kanske en väldigt prålig fjäril skulle passa. Men också dyngbaggen. De knuffar bollar av skit framför sig och gräver ner dem i jorden, ungefär som vi gör med planetens problem.”

Hon reflekterar också över skillnaderna mellan människor och insekter: ”Vi ska ha en större hjärna, men det känns som den är mindre på många sätt. Vi är mer destruktiva, både för oss själva och för allt liv. Insekterna är mer intresserade av att överleva och arbeta för det.”

Till och med de mest aggressiva insekterna, som den japanska jättebålgetingen, handlar enligt Geffenblad om överlevnad och att skydda sin art. ”Men vi människor skyddar inte vår art, med tanke på hur vi lever i dag. Det kanske är vår stora hjärna som är vårt största problem.”

För barndomen anser hon att nyckelpigan passar bäst som illustration. ”Den är tilldragande rent estetiskt och det finns väldigt mycket skrivet om nyckelpigan. Sen är de ju egentligen glupska och farliga, det är som någon slags tiger eller leopard i insektsvärlden.”

I slutet av varje bok i hennes insektsserie finns faktaavsnitt som belyser småkrypens verkliga liv. ”Det är ganska roligt att humlor bäst gillar gula och blå blommor för att de inte kan se rött. Men också att spindlar inte har öron, utan de kommunicerar med vibrationer”, berättar hon entusiastiskt.

Trots att framtidsforskare spår att insekter kommer att utgöra en viktig del av vår kost i framtiden, är det inget som Geffenblad försöker förbereda barnen på med sina böcker. ”Det är väl nästan tvärtom eftersom man knyter an till de här insekterna som husdjur, och man skulle ju inte äta husdjur.”

Hon erkänner att tanken på att äta insekter känns äcklig, men tillägger snabbt: ”Det är faktiskt ganska äckligt att äta djur också. Det ena är egentligen inte värre än det andra.”

Men när det gäller spindlar drar hon gränsen. ”Nej, det skulle jag aldrig äta faktiskt”, säger hon bestämt.

Genom sina böcker öppnar Lotte Geffenblad upp för en större förståelse för småkrypens fascinerande liv – ett liv som pågår parallellt med vårt eget men som vi sällan lägger märke till.