Jesper Högström: Hur långt kan rättvisan gå innan den slutar att vara rättvisa?

Fotbollsdomaren har genom historien gått från att vara en neutral medlare till en modern teknologisk resurs, men vägen dit har varit allt annat än enkel. När engelska gentlemän formulerade fotbollens första regler kunde de knappast föreställa sig att någon medvetet skulle bryta mot spelreglerna. Domaren skulle då främst reda ut oklarheter, assisterad av två ”umpires” från respektive lag som i god anda skulle hjälpa till att nå rättvisa lösningar.

Men idyllen skulle inte bestå. När fotbollen professionaliserades upptäckte regelmakarna att spelarna faktiskt var villiga att bryta mot reglerna för att vinna matcher. År 1901 fattades därför beslutet att göra de tidigare partiska ”umpires” till neutrala linjedomare, för att bättre hjälpa domaren i sin allt svårare uppgift.

Samtidigt introducerades principen om att domarens beslut skulle vara ”utan appell”. I situationer där varken domare eller linjedomare kunde avgöra exakt vad som hänt måste domaren ensam fatta beslut, annars riskerade matcherna att urarta i ändlösa diskussioner. Det var den upplysta despotismens ideal applicerat på fotbollsplanen, och länge ansågs det vara det enda rationella sättet att få spelet att fungera.

Television förändrade dock spelreglerna helt. Plötsligt kunde tittarna hemma i tv-sofforna se exakt vad som hänt genom repriser i slowmotion, medan domaren på planen fortfarande var hänvisad till sin egen uppfattning i realtid. På arenorna installerades storbildsskärmar där även publiken kunde se domarens misstag upprepade gånger.

Ett av de mest uppmärksammade exemplen inträffade under VM 2010, när engelsmannen Frank Lampards skott som tydligt passerat mållinjen med flera meter ändå inte godkändes som mål. Domaren på planen visste inte vad som hänt, men alla andra kunde se misstaget gång på gång. Den tidigare så upplyste despoten framstod plötsligt som mindre informerad än miljontals tv-tittare världen över.

Detta ledde till en fundamental fråga: fungerade 1901 års system längre? Det var rationellt så länge det inte gick att ta reda på sanningen, men när tekniken gjorde det möjligt att se exakt vad som hänt – skulle inte fotbollens grundare ha välkomnat den möjligheten?

Svaret blev VAR, videodomarsystemet som skulle hjälpa domaren att fatta rätt beslut. För många framstod det som en naturlig utveckling. Idrotten erbjuder ju en vision av en värld där fasta regler gäller, en tillflykt från det omgivande samhället där ord står mot ord och den som skriker högst ofta vinner. Om Lina Hurtigs straff mot USA i VM var en millimeter över linjen, varför skulle vi inte få veta det istället för att tvista i all evighet?

Men kritikerna hävdade att osäkerheten ”hör till” fotbollen. De som lärt sig systemets alla kryphål och fiffel – de rutinerade backarna som visste exakt när de skulle tackla motståndarens forward, spelarna som kunde sätta press på domaren – de hade alla ett intresse av att bevara det gamla systemet.

Årets VM har dock tydligt visat systemets begränsningar. Det finns glasklara situationer som kameror lätt kan avgöra: om bollen passerat linjen eller om en spelare är offside. Men många situationer förblir svårtolkade, och blir paradoxalt nog ännu mer komplicerade ju mer de granskas.

Vem initierade egentligen kontakten som resulterade i ett fall i straffområdet? Hur bedömer man i slowmotion den verkliga kraften i en kollision? Och hur länge är det rimligt att vänta på videodomarnas beslut när publiken känner att preskriptionstiden borde ha gått ut för länge sedan?

VAR-domarna har börjat likna deltagare i ett komplicerat historiskt seminarium, där man måste avgöra vilka händelser som är relevanta att granska. Publiken känner sig som i en Christopher Nolan-film, där de ideligen förflyttas genom tiden till tidigare vägskäl i händelseförloppet, medan mål som just firats plötsligt raderas på grund av förseelser som eventuellt ägde rum minuter tidigare.

Mest problematiskt är kanske känslan av att det teknologiska millimeterpederiet kombineras med gammaldags orättvisa som systemet bara skymmer över. När förseelser som får okända spelare utvisade inte ens blåses av för stora stjärnor, eller när regler plötsligt tolkas olika beroende på vilket lag det gäller, uppstår misstankar om godtycke.

Detta påminner om dagens politiska verklighet, där ledare kombinerar naken despotism med petimeteraktig legalism. Det blir en sorts ”sportslighetsteater” som liknar världen utanför fotbollsplanen, där det alltid finns jurister som kan förklara varför ett valresultat inte är giltigt eller varför en invasion egentligen är en befrielse.

Frågan om hur långt rättvisan kan drivas innan den slutar vara rättvis har aldrig varit mer aktuell. Vissa förespråkar nu att helt skrota VAR-systemet och återgå till 1901 års principer, att låtsas som om kamerorna inte finns och lita på domarens bedömning i stunden. Det är en dröm om ett vägskäl där den upplyste despoten kan utöva verklig rättvisa, men i verkligheten existerar förmodligen den visionen bara på film.