Svenska partiledare visar sig beredda att medverka i nästan vilken tv-produktion som helst under valår – med ett anmärkningsvärt undantag. När det gäller allvarlig politisk granskning blir bilden plötsligt en helt annan.

Fenomenet är påfallande. Politiker ställer upp utan tvekan i program som ”Fördomsshowen” och ”Taxi Fouad” i SVT. TV4 planerar att låta influeraren och youtubern Emil Hansius delta i sina partiledarutfrågningar i augusti. Och i samma kanal kommer ett nytt program där partiledarna ska lära tv-profilen Mauri Hermundsson att köra bil, i ett format som fått titeln ”Vem ska styra Mauri”.

Mönstret är tydligt: politiska ledare söker sig till sammanhang där de framstår som lättsamma och tillgängliga, där de kan nå nya målgrupper genom populära medieformat och där risken för besvärliga frågor är minimal. Detta är en del av en bredare trend där politiker i allt högre grad satsar på sociala medier och underhållningsprogram för att bygga sin profil.

Men när Dagens Nyheter bad tiktokkändisen Edvin Törnblom att intervjua partiledarna uppstod en helt annan situation. Tre partiledare tackade nej till medverkan: moderatledaren Ulf Kristersson, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas Ebba Busch. Anledningen var inte att formatet skulle vara för oseriöst – utan tvärtom att Törnblom ansågs politiskt partisk.

Bakgrunden var att Törnblom i ett inlägg på TikTok, där socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson intervjuade honom, hade nämnt att hans favoritminister var just Andersson. Detta räckte för att tre av oppositionsledarna skulle avböja sin medverkan i landets ledande morgontidning.

Reaktionen väcker frågor om politiskt självförtroende och mediestrategi. Om en intervjuare misstänks sympatisera med Socialdemokraterna, eller någon annan politisk inriktning, innebär det automatiskt att en intervju blir oanvändbar? Är det inte snarare en självklarhet att politiker konfronteras med frågor och argument från sina politiska motståndare?

För en statsminister eller oppositionsledare borde det vara en given del av jobbet att kunna bemöta och argumentera mot socialdemokratisk politik, eller vilken annan politisk ideologi det än må vara. Om Ulf Kristersson intervjuas, vilka frågor ska han då ställas inför om inte de som utgår från hans huvudmotståndares perspektiv? Att undvika sådana sammanhang kan tolkas som tecken på bristande förmåga att försvara sina egna ståndpunkter.

Kontrasten är slående. Samma partiledare som avböjer intervjuer där de möjligen skulle kunna möta politiskt vinklade frågor har inga problem med att medverka i en körskolebil tillsammans med en tv-kändis. I det formatet är chansen obefintlig att få någon obehaglig, granskande eller ens politisk fråga. Risken för att behöva försvara konkret politik eller svara för resultat är minimal.

Detta speglar en bredare utveckling i politisk kommunikation. Strategin verkar vara att maximera närvaron i sociala medier och underhållningsprogram, samtidigt som man minimerar exponeringen för djupare politisk granskning. Målet är synlighet och sympati snarare än politisk debatt och argumentation.

Fenomenet är inte unikt för Sverige, men tar sig särskilt tydliga uttryck i ett litet medielandskap där politiska ledare har lätt tillgång till stora publiksegment genom underhållningsprogram i public service och kommersiella kanaler. Kampen om väljarnas uppmärksamhet förs alltmer på underhållningens villkor.

Frågan är vad denna utveckling betyder för den demokratiska debatten. När politiker systematiskt väljer bort forum där de kan möta kritisk granskning och politiska motargument, men entusiastiskt ställer upp i sammanhang där de kan framstå som personliga och roliga utan politisk substans, vad säger det om synen på väljarnas behov av information?

Det politiska samtalet riskerar att urholkas när strategin blir att prata så lite politik som möjligt medan man medverkar i så många underhållningsprogram som möjligt. Att partiledare fungerar som körskolelärare i bästa sändningstid kan vara underhållande tv, men bidrar knappast till den politiska bildning och debatt som demokratin är beroende av.

Inför valet 2026 verkar trenden vara tydlig: maximal exponering i populära format, minimal exponering för politisk granskning. Det är en strategi som kan vinna röster på kort sikt, men som på längre sikt riskerar att försvaga förtroendet för både politiker och medier.