Experten larmar: Sverige utmärker sig negativt när det gäller attacker mot moskéer

Vandalisering och direkta attacker mot moskéer förekommer i betydligt högre utsträckning i Sverige jämfört med våra nordiska grannländer och andra europeiska nationer. Trots denna oroväckande trend väljer flera svenska politiker att ifrågasätta eller avfärda begreppet islamofobi, i stället för att ta tydlig ställning för muslimers grundläggande rätt att utöva sin religion fritt. Det menar Jonas Otterbeck, som lyfter fram problematiken i en aktuell debatt.

Den svenska situationen framstår som särskilt allvarlig när den sätts i ett internationellt perspektiv. Medan grannländer och andra jämförbara demokratier arbetar aktivt med att motverka hatbrott mot religiösa minoriteter, verkar den svenska politiska diskursen ha fastnat i en terminologisk debatt om huruvida islamofobi som fenomen överhuvudtaget existerar.

Islamofobi som begrepp har varit omdiskuterat i den svenska debatten under flera år. Kritiker hävdar att termen används för att tysta legitim kritik mot religiösa idéer, medan förespråkare menar att begreppet är nödvändigt för att beskriva systematisk diskriminering och fördomar mot muslimer som grupp. Den här begreppsdebatten riskerar dock att skymma den konkreta verklighet som många muslimer i Sverige möter dagligen.

Statistik över hatbrott visar en tydlig bild av att svenska moskéer och muslimska församlingar utsätts för hot, vandalisering och våld i en omfattning som sticker ut. Fönsterrutor krossas, hotfulla meddelanden spraymålas på väggar och i vissa fall har mer allvarliga våldshandlingar förekommit. För de drabbade församlingarna innebär varje attack inte bara materiella skador utan också en djup känsla av otrygghet.

Den politiska hanteringen av frågan har väckt kritik från flera håll. I stället för att fokusera på konkreta åtgärder för att skydda religiösa minoriteter och förebygga hatbrott, hamnar samtalet ofta i ideologiska skyttegravar där definitioner och begrepp diskuteras medan de reella problemen kvarstår olösta.

Religionsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet och en hörnsten i alla demokratiska samhällen. När moskéer attackeras handlar det inte primärt om byggnader eller fastigheter, utan om att människors möjlighet att utöva sin tro inskränks genom hot och våld. Detta borde vara en fråga som alla demokratiska partier kan enas kring, oavsett syn på invandringspolitik eller integration.

Den svenska exceptionalism som ofta lyfts fram i positiva ordalag får här en mörkare sida. Att Sverige skulle utmärka sig negativt i jämförelse med länder som Danmark, Norge, Finland och andra europeiska nationer när det gäller skydd av religiösa minoriteter är ett allvarligt misslyckande som kräver politisk handling.

Samtidigt som begreppsdebatter fortsätter i politiska sammanhang och på debattsidor, lever muslimska familjer och församlingar med en konkret oro för sin säkerhet. Föräldrar funderar över om det är tryggt att skicka sina barn till koranskola, och församlingar tvingas investera stora resurser i säkerhetsåtgärder som egentligen borde vara onödiga i ett tryggt samhälle.

Frågan är nu hur Sverige ska ta sig ur denna negativa utveckling. Enligt Otterbeck krävs det ett tydligare politiskt ledarskap där fokus läggs på att konkret försvara allas rätt till religionsfrihet, snarare än att fastna i semantiska diskussioner. Det handlar om att sätta handling framför retorik och trygghet framför debatt.

För att vända trenden krävs sannolikt en kombination av åtgärder: bättre polisresurser för att utreda hatbrott, starkare lagstiftning, förebyggande arbete i skolor och civilsamhället, samt inte minst en politisk diskurs som tydligt markerar att attacker mot religiösa byggnader och människor aldrig kan accepteras i ett demokratiskt samhälle.