Vårsalongens spegelbilder av vår oroliga tid

Vårsalongen på Liljevalchs brukar ses som ett efterlängtat vårtecken. Och minsann: på träpanelen i en av utställningssalarna spirar en rad hästhovar gjorda i brons. Men den naturtrogna blomsterprakten är ett undantag. Vårsalongerna brukar vara en utmärkt termometer i samhällets rumpa och i år är febern ovanligt hög.

– Många av verken är absurda, med en surrealistisk känsla med mardrömslika scenarion, säger Liljevalchs chef Joanna Sandell Wright när hon tar DN på en första rundtur medan museiteknikerna fortfarande arbetar med ljussättningen av utställningen.

Redan vid ingången till första salen möts åskådaren av ett verk som sätter stämningen. Ur en stenfontän porlar en blodröd vätska ner i det vita porslinet i ett handfat. Den dystra symboliken är svår att missa.

– Många av verken är absurda, med en surrealistisk känsla med mardrömslika scenarion, säger Joanna Sandell Wright.

En osäker och oroande samtid sätter alltså i högsta grad sin prägel på utställningen. Några meter bort vandrar en flyktingfamilj fram på en målning, i ett annat rum är två strejkvakter utanför Teslas fabrik porträtterade. Strax intill roar sig Trump och Putin tillsammans, semesterklädda på Ibiza. Och bredvid dem stiger atombombens svampmoln i bakgrunden på ett korsstygnsbroderi.

– På förra årets vårsalong hade konstnären Tindra Englund med en vacker stenskulptur som man kunde placera i trädgården. I år har hon gjort den här som heter ”Don’t forget to wash your hands”. Hon fick idén när hon arbetade i Ramallah på Västbanken och såg hur palestinierna behandlades samtidigt som Sverige fortsatte att sälja vapen till Israel, förklarar Sandell Wright.

Det är inte utan att det känns som en tidsresa tillbaka till det politiska 70-talet.

– Man känner av en mycket större vilja att kommentera samtiden, säger Joanna Sandell Wright.

Naturen är som alltid närvarande i måleriet. Men även här har något hänt. Kanske är det i klimatkrisens tid som naturen tycks hotfull och sönderfallande. Vi har just gått förbi ett motiv där tre råttor klänger i en förtorkad växt. Bakom dem ligger ett förött landskap.

Vid ett annat verk stannar Sandell Wright och betraktar två krokodiler som sitter vid en lägereld i skogen och grillar. Även i eldens lågor dansar två krokodiler.

– Här har vi igen det mardrömslika och absurda. Det är så intressant att man ser de här spåren igenom utställningen. Det är våra drömmar och mardrömmar. Konsten har möjligheten att ge ett slags fjärilsvingevibrationer över var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

När dörrarna slås upp till årets utställning den 13 februari har Joanna Sandell Wright månader av intensivt arbete bakom sig med att först välja ut verken och sedan göra en hängning där konst-Sveriges många röster spelar med eller kontrasterar varandra. Bara att få till en hängning som ger publiken möjlighet att orka ta in vimlet av motiv och stilar är en kraftansträngning.

När juryn började sålla var det 3 394 verk. Kvar blev 255 konstnärer.

– Så här många antagna konstnärer har vi inte haft sedan 50-talet. Hälften av dem som har kommit med är under 40 år. Det är alltså en väldigt ung vårsalong, berättar Sandell Wright.

Förutom konsthallschefen själv bestod juryn av Paul Adamah, konstnär och frontman i bandet Boko Yout, Abir Boukhari, curator med rötterna i Syrien, och Carola Grahn, samisk konstnär. De är valda för att med sina olika bakgrunder bidra med sina perspektiv på urvalet.

– Blir det konflikter i juryarbetet? Ja, det blir det alltid. Konflikterna kommer mot slutet när man har lärt känna varandra lite. Då är man så pass bekväm att man kan gräla. Det är ju som i alla relationer. Blir det så att vi inte kan komma överens, då är det kanske ett verk som inte kommer med. Om det är någon som känner starkt att ”det här ska inte vara med” så går det inte. Men när man har så många bra verk kan man tänka sig att förlora en strid också. Det är väldigt mycket bra som inte får vara med.

Ännu är inte konstnärerna här. Med ett undantag. Vid ett bord belamrat med en gammaldags servis och en stol i varje ände hittar vi skådespelaren och performancekonstnären Karolina Willebrand Vinnberg. Hon har låtit sig inspireras av performancedrottningen Marina Abramović och hennes berömda verk ”The artist is present”. Abramović satt tyst vid ett bord på Moma i New York, timme efter timme, och spände blicken i vem som helst som ville sitta en stund mitt emot henne.

En röd peruk med flätor skvallrar om vad Willebrand Vinnberg har i tankarna. Hon klär ut sig till Pippi på kafferep och helt stum men med livlig mimik lockar hon åskådarna att slå sig ner och äta bakelser tillsammans med henne.

– Antingen är det väldigt stillsamt eller så kan det liksom… ja, spåra ur lite, säger hon.

Hon har testat det förr. När hon för flera år sedan gick en masterutbildning i skådespeleri provade hon sin Pippi på olika typer av publik.

– Jag var lite nervös inför första gången jag skulle göra det, men jag upptäckte på en gång att folk vill leka. Genom att jag var utklädd till den här figuren som alla har en relation till och har fyllt med massa olika betydelser kände jag att publiken upplevde något slags närhet till Pippi.

Hon menar att det finns en mörk botten av ensamhet i Pippi.

– Det är vad jag har att spela med. Jag blir glad om någon sätter sig och ledsen om jag blir ensam. Den enkla strukturen gör ganska mycket med relationen till alla som tittar på.

Planen är att Karolina Willebrand Vinnberg gör sin performance under ett par timmar de flesta helger när Vårsalongen är öppen.

– Det ska bli jättespännande att möta en så stor publik med så många olika typer av människor.

Årets utställning rymmer också flera trender som är värda att uppmärksamma. Mobiltelefonen dyker upp i motiven i många av målningarna, men dess inflytande syns framför allt i att mobilfoton ofta varit förlagor till målningarna där utsnittet är detsamma som mobilens bilder.

En stark etnisk representation märks bland utställarna. I år har konstnärer från hela Sapmi, alltså även det norska och finländska, kunnat skicka in verk. Även konstnärer med rötter i andra länder än Sverige är väl representerade.

Det figurativa måleriet är som vanligt helt dominerande, medan fotografiet nästan är helt frånvarande. Neonkonsten har däremot fått ett uppsving och ett helt nedsläckt rum ägnas åt de färgstarkt lysande verken.

Vårsalongen, som inleder konstvåren i Stockholm sedan 1921, pågår mellan 13 februari och 3 maj. Med sina 255 konstnärer ur ett urval på 3 394 verk erbjuder den som vanligt en bred spegling av vår tids konstnärliga uttryck – men i år med en tydligare mörk underton än på länge.