Kajsa Grytts nya roman ”Ökenhundar” tar läsaren med till en inte alltför avlägsen framtid där klimatet har förändrat landskapet radikalt och ett krigsliknande tillstånd råder mellan myndigheterna och aktivister som kämpar för en bättre värld. Den 329 sidor långa romanen, utgiven på Ordfront förlag, placerar sig i gränslandet mellan framtidsskildring och relationsdrama.

I centrum för berättelsen står Sarah, en kvinna som har dragit sig undan till en öken nära Stockholm för att fly från samhällets kaos. Men världen låter sig inte så lätt stängas ute. Hennes son och hans gravida flickvän befinner sig fortfarande i krigszonen, och oron för dem gnager ständigt i bakgrunden.

Till skillnad från författare som Maja Lunde, känd för sina klimatdystopier med tydlig samtidskritik, har Grytt ett annat huvudfokus. Hennes intresse ligger främst i att skildra relationer, känslor och hur dessa förändras när människor utsätts för extrema omständigheter och press.

Sarahs vardag i öknen kretsar kring sporadiska besök till en butik och krog vid öknens utkant, en av de få platser där internet fortfarande fungerar. Där hoppas hon på mejl från sonen, tar en öl med kvinnan i baren och låter blicken svepa över männen i lokalen. Ingen fångar hennes intresse – förrän rätt person dyker upp.

Livet i öknen är isolerat och glesbefolkat. Sarah spionerar på sina närmaste, men ändå avlägsna grannar. Hon dras till det som är hotfullt och möts själv med våld. I denna ödsliga miljö tämjer hon en vild ökenhund som hon döper till Devil, ett namn som för tankarna till serietidningen Fantomens trogna följeslagare.

Romanens miljö påminner starkt om västernfilmernas och seriealbumens estetik. Det är en genomtänkt parallell – tanken att framtiden skulle kunna likna vilda västern, ett laglöst land befolkat av ensamma människor som är snabba till både våld och vemod. Atmosfären erinrar om Tom Waits låtuniversum, präglat av ensamhet och melankolisk råhet.

Läsaren följer lätt med i Sarahs förflyttningar genom öknen och hennes känslomässiga landskap – ner i kvicksand och upp till väderstationen på högsta toppen där älskaren väntar. Allt beskrivs konkret och rakt, utan explicita symboliska lager eller undertoner. Landskapet är vad det är, och det fungerar väl i sig.

Men här uppstår också romanens huvudproblem. Känslor beskrivs snarare än visas, beteenden analyseras istället för att gestaltas. Detta ger en olycklig effekt där engagemanget för Sarah och de övriga figurerna i boken uteblir. Alla karaktärer har sökt sig bort från något snarare än till något i öknen. De jagas av myndigheter eller kriminella och blir själva brottslingar i någon mening, men denna process gestaltas aldrig riktigt – den konstateras bara.

Det finns en påtaglig modern misstro mot gestaltande litteratur som skapar illusion och inlevelse hos läsaren. Men när alternativet blir fasta föreställningar och bilder som inte ligger långt från rådgivningsspalter och vardagliga vänsamtal om skilsmässor, föräldraskap och relationer i största allmänhet, riskerar läsningen att inte ge särskilt mycket vare sig till hjärtat eller hjärnan.

Trots att mycket händer i ”Ökenhundar” – människor dödas och dör, älskar och blir lämnade – finns ingen egentlig berättelse som drar med läsaren in i något oanat och oemotståndligt. Istället presenteras ett tillstånd, en konstellation av människor och livsvillkor som är lätta att känna igen även när de är klädda för ökenvandring.

Grytt har skapat en intressant framtidsvision där klimatförändringarna har omformat både landskap och samhälle. Den postapokalyptiska stämningen är väletablerad och ökenkulissen fungerar som en stark fond. Men när karaktärerna och deras inre liv inte får samma djup och komplexitet som miljön de rör sig i, blir helhetsintrycket av romanen ändå något tunnare än vad man kunde hoppats på.

”Ökenhundar” är en roman som väcker tankar om framtiden och människans förmåga att anpassa sig till extrema förhållanden, men den når inte hela vägen fram när det gäller att skapa den typ av engagemang och inlevelse som gör en berättelse verkligt gripande.