Kompromisslös ”Fjord” gör tvärsäkerheten till något dödligt

Den guldpalmsbelönade filmen ”Fjord” är ett av de mest uppmärksammade europeiska dramerna i år. I en recension skriver Kerstin Gezelius att filmen visar en laddad konflikt mellan en barnrik familj och samhället, med de höga bergen i norra Norge som fond. Regissören Cristian Mungiu gör här sin första film med handling förlagd till utlandet, men hans återkommande frågor kvarstår: Hur långt sträcker sig toleransen? Vad händer när människors övertygelser kolliderar med statens regler?

Mungiu är en av de viktigaste rösterna i den rumänska nya vågen, den generationsväg som under 2000-talet förnyade landets film. Hans genombrott kom med ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, som vann Guldpalmen i Cannes 2007. Filmen skildrade en illegal abort i slutskedet av Ceaușescus diktatur och blev en internationell framgång. Därefter följde ”Beyond the Hills”, som undersöker religiös fanatism, och ”Graduation”, där en far konfronterar ett korrupt system. I ”Fjord” flyttar han handlingen till en avlägsen norsk fjordbygd, men den moraliska intensiteten är densamma.

Filmens storfamilj lever avskilt i en gård där bergen kastar långa skuggor över dalen. Samhället representeras av socialtjänst, skola och lokala myndigheter som vill integrera barnen i det norska systemet. Familjen ser ingreppet som ett hot mot sin tro och sitt sätt att leva. Konflikten fördjupas när inga goda lösningar finns. Mungiu arbetar med långa scener, stillbildskomponerade bilder och en nära kamera för att låta publiken själv ta ställning. Bergen blir samtidigt en symbol för isolering och storslagenhet.

Kerstin Gezelius skriver att Mungiu ”rotar i till synes olösliga frågor om tolerans, integritet och tro”. Det är en träffande beskrivning. Filmen erbjuder inga tydliga hjältar eller skurkar. I stället visas hur alla inblandade försöker göra det de uppfattar som rätt, men till priset av någon annans rättigheter. Recensenten menar att berättelsen stannar kvar hos publiken länge efter att eftertexterna rullat, och att Mungiu gör en lokalt förankrad historia relevant för en bred europeisk diskussion om integration, religion och familjens roll.

Som Guldpalmsvinnare har ”Fjord” redan fått en stark position på den internationella filmmarknaden. Priset i Cannes har historiskt öppnat dörrar. ”Parasite” blev efter sin seger 2019 den mest framgångsrika icke-engelskspråkiga filmen i modern tid, och Ruben Östlunds ”The Square” fick ett internationellt genombrott efter vinsten 2017. För en regissör som Mungiu, vars filmer ofta beskrivs som krävande snarare än publikfriande, betyder ett sådant pris mycket för möjligheterna att nå biografer i Europa, Asien och Latinamerika.

Mungiu har genom åren byggt en position som en av Europas mest respekterade filmskapare. Hans produktioner görs ofta med det egna produktionsbolaget Mobra Films, i samproduktion med franska och belgiska partners. Det säger något om den europeiska konstfilmens villkor: de stora studiosystemen finns i Hollywood, medan europeiska filmskapare i högre grad är beroende av festivaler, filmfonder och internationella samproduktioner. Att en film som ”Fjord” över huvud taget kan göras är ett resultat av detta system – och en påminnelse om att politiskt och moraliskt angelägen film ofta kommer från oberoende håll.

Den norska miljön är inte bara en kuliss. Mörkret, vädret och avstånden till samhället formar berättelsens rytm. Naturen blir en aktiv del av dramat, särskilt i scener där barnen rör sig längs fjordkanten medan dimman rullar in över bergen. Det är bilder som gör filmen visuellt minnesvärd, men de förstärker också den existentiella undertonen. Familjens hus tycks ligga i slutet av världen, och det gör konflikten med omvärlden desto mer påtaglig.

”Fjord” har uppmärksammats i internationell press och flera bedömare har pekat på den som en av höjdpunkterna i Mungius karriär. Tidplanen för en svensk biopremiär är ännu inte offentlig. Den som ser filmen bör vara beredd på en berättelse som inte ger några enkla svar. Tvärtom lämnar Mungiu sin publik med en fråga som är lika svår att avfärda som att besvara: var går gränsen mellan samhällets skyldigheter och en familjs rätt till sitt eget sätt att leva?