Konservativ hemmafru återvänder till 1800-talet på strömlinjeformad bokklubbsprosa

En bok om en kristen influencer som plötsligt slungas tillbaka till 1800-talet – det låter kanske som en osannolik bästsäljare. Men Caro Claire Burkes roman ”Yesteryear”, nu utgiven på svenska av Bokförlaget Polaris, har toppat försäljningslistor och väckt stor uppmärksamhet internationellt. Romanen på 489 sidor, översatt av Karin Wijk, kombinerar samtida samhällsdebatt med underhållande berättande på ett sätt som har gjort den till en framgång hos både läsare och bokbranschen.

I centrum står Natalie, en kristen influencer av typen som kommit att kallas ”tradwife” – en kvinna som på sociala medier framhåller traditionella könsroller och idealbilden av hemmafrun. Med miljontals följare skildrar hon sitt till synes perfekta liv på en bildskön amerikansk ranch. Där bakar hon eget bröd, undviker moderna bekvämligheter som mikrovågsugnar, och visar upp ett idylliskt familjeliv med fem barn och en snygg make som traskar runt i ranchkläder och mjölkar kor.

Burke har hittat en samtida guldgruva av teman som engagerar dagens läsare: jämställdhet, konservatism, hemmafruideal, kändisskap, näthat, radikalisering och den växande manosfären. Boken känns påtagligt nutida, nästan som skapad för att fånga tidens anda och skapa debatt. Det är kanske inte konstigt att den beskrivs som ”varje krisande förlags våta dröm”.

Men den polerade ytan spricker snabbt. Bakom Natalies perfekta fasad döljer sig en helt annan verklighet. Mikrovågsugnen finns faktiskt där, gömd bakom en kökslucka. På gården arbetar ett helt team av anställda – barnflickor, assistenter, jordbrukare – vars uppgift är att hålla drömbilden vid liv. Genom Natalies inre dialog avslöjas mörkare hemligheter: hon föraktar sina små barn, hennes till synes perfekta make är notoriskt otrogen, och deras barn är tillkomna genom självinsemination eftersom maken inte klarar av att ligga med sin fru.

När Natalie plötsligt vaknar upp i 1800-talet, med en äldre version av sin make och en ny uppsättning barn, ställs allt på sin spets. Hur klarar hon egentligen av att leva som hon lär? Genom tillbakablickar får läsaren följa hennes utveckling från barndomen, genom den misslyckade men formativa tiden på Harvard, äktenskapet och vägen till framgången på sociala medier.

Burke lyckas särskilt väl med att fånga en olöst samhällelig konflikt. Med sylvass blick skildrar hon collegelivets karriärfokuserade kvinnor och framtiden som väntar dem – att arbeta dygnet runt, ständigt bli förbisedd av manliga kolleger, tjäna mindre och stressa mer. En jämställdhet på pappret, men där kvinnor samtidigt värderas utifrån utseende och ålder, och i slutändan tycks dra det kortaste strået. I det ljuset framstår det konservativa hemmalivet plötsligt som en lockande dröm.

Författaren skriver på en rapp, medryckande och lagom konstnärlig prosa som gör boken till det som skulle kunna kallas en ”beachread för den pretentiösa medelklassen”. Burke behärskar konsten att skriva underhållande, och har skapat en fascinerande antagonist i Natalie – en rätt fruktansvärd person som utåt framstår som den perfekta amerikanska kvinnan. Att hon dessutom tillåts vara elak och hata både kvinnorna och männen omkring sig ger romanen en välkommen skärpa.

Men här uppstår också bokens svaghet. Som mycket samtida amerikansk prosa bär ”Yesteryear” tydliga spår av skrivskolans strömlinjeformning. Allt är smart, rakt, perfekt sammansatt, berättartekniskt välavvägt och förstås med en oväntad vändning i slutet. Boken verkar designad för att toppa försäljningslistor, översättas till dussintals språk, diskuteras på festivaler och bokklubbar, skapa debatt och fånga samtidens anda.

Romanen är precis tillräckligt språkligt egensinnig för att upplevas som unik, men inte så originell att den verkligen utmanar. Den innehåller upprepningar, inre monologer och kursiveringar i lagom dos för att ge läsaren en känsla av litterär förträfflighet utan att kräva alltför mycket arbete.

Frågan är vad ”Yesteryear” egentligen förmedlar bortom de tydliga samtidstemana. Allt står redan i boken, tydligt utskrivet och förklarat. Det som gör en roman verkligt utmanande och minnesvärd är ju ofta luckorna, det moraliskt tvetydiga, de hål som läsaren kan grunna på i veckor, år eller till och med ett helt liv. I ”Yesteryears” välordnade väv finns inte mycket utrymme för sådana outtalade frågor.

Ändå är boken en fullt kompetent och underhållande läsning som träffar en nerv i samtiden. Den väcker viktiga frågor om kvinnors situation, samhällsutvecklingen och lockelsen i traditionella ideal i en stressig modern värld. Som sådan har den säkert sin plats i dagens boklandskap, även om den kanske inte kommer att stanna kvar som något som läsare bär med sig långt in i framtiden.