En teaterfestival i Lissabons utkanter utmanar publikens förväntningar genom att erbjuda upplevelser där språkförståelse inte alltid är en förutsättning. Den 43:e upplagan av Almadafestivalen pågår just nu, och för en besökare utan fullständiga kunskaper i portugisiska kan mötet med föreställningarna bli en överraskande rik upplevelse.

Fenomenet är inte nytt för den erfarne teaterbesökaren. För ungefär tio år sedan inträffade en liknande situation på en teaterfestival i Budapest, där en föreställning av Martin Sperrs klassiker ”Jaktscener från Niederbayern” från sextiotalet skulle framföras. Den utlovade simultantolkningen i hörsnäckan fungerade inte, och utan kunskaper i ungerska kunde man ha förväntat sig en katastrofal upplevelse. Men något annat hände istället.

När publikens automatiska sökande efter logik, sammanhang och textlig mening tvingas åt sidan, börjar andra teatrala element träda fram med oväntat tydlighet. Kroppar, ljud, rörelse, dofter och stämningar får plötsligt en starkare närvaro i rummet. Det blir en sorts påtvingad postdramatisk revolution i miniatyr, där teaterns icke-verbala dimensioner får tala för sig själva.

Detta gäller även när språkförståelsen är ofullständig snarare än obefintlig, vilket är fallet på den portugisiska teaterfestivalen i Lissabon. För en besökare med grundläggande kunskaper i spanska kan portugisiskan vara både lockande bekant och förvirrande främmande. Diftonger, nasalvokaler och så kallade falska språkliga vänner skapar en trasslig förståelse som ligger någonstans mellan total förvirring och fullständig klarhet.

Almadafestivalen är en riktig långkörare i den europeiska teaterlandskapet, men skiljer sig från giganter som festivalerna i Avignon, Edinburgh och Berlin. Trots att årets upplaga presenterar produktioner av internationella storstjärnor som Christoph Marthaler och Milo Rau, behåller festivalen en utpräglat lokal och folklig karaktär. Under fotbolls-VM:s pågående matcher på sportbarer runt om i staden fylls salongerna kväll efter kväll i den vackra Teatro Municipal Joaquim Benite, med sina karakteristiska fasader av poolblått kakel.

Programmet speglar festivalen intressanta kontraster. Å ena sidan dominerar den klassiska europeiska textteatern med stark närvaro. Samuel Becketts ”Happy days” spelas, tillsammans med tre pjäser av Eugène Ionesco under samlingstitel ”Saudações” (”Les salutations”). Anton Tjechovs ”Platonov” finns också på repertoaren, liksom minst två omarbetningar av ”Måsen”, däribland Raquel Castros autofiktiva och ångestfyllda metadrama ”Ansioliticamente falando”.

Å andra sidan präglas många av dessa föreställningar av en livsbejakande språklig anarki, och vissa produktioner är helt ordlösa. I Josef Nadjs ”Dialogues dans le rêve” utforskar två gränsvarelser tillståndet mellan dröm och verklighet. Den charmiga ”Teatro Delusio” från Theaterhaus Stuttgart bjuder på ett humoristiskt maskspel som utspelar sig bakom scenen på en familjeägd teater, helt utan ord men fullt av scenkonstens magi.

Detta pekar på något väsentligt om teatern själv. Ett återkommande tema på scener världen över, även på Almadafestivalen, är att människor aldrig riktigt lyckas nå fram till varandra i kommunikationen, oavsett om de talar eller är tysta. För den som vågar ge sig ut på teater utan att fullt ut förstå språket kan belöningen bli riklig, eftersom teaterns andra uttrycksmedel då får chansen att träda fram med full kraft.

Språkliga barriärer kan dessutom användas medvetet som ett kritiskt verktyg för att omkullkasta maktförhållandena i salongen. Ett exempel är Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Invasion” från 2006, där persiska och arabiska inslag plötsligt blanades in i den svenska texten. Genom att vissa i publiken inte hänger med språkligt skapas en omvänd situation där de som vanligtvis kan förutsätta att förstå allt plötsligt hamnar i en position av utanförskap.

Ibland är det helt avgörande för själva föreställningen att delar av publiken inte förstår allt. Det blir en del av konstverket, en kommentar om kommunikation, makt och tillhörighet. För den som besöker Almadafestivalen utan att tala flytande portugisiska erbjuds således inte bara en rad teaterföreställningar, utan också en möjlighet att omvärdera vad teater egentligen är och hur den kommunicerar med sin publik.