Debatten om existentiell hälsa har blossat upp kraftigt efter avslöjandena kring Karin Tegmark Wisells hastiga avgång från Folkhälsomyndigheten. I centrum för diskussionen står frågan om hur begreppet ska definieras och vem som ska äga tolkningsföreträdet. Kristdemokraterna har gjort påtagliga försök att ge begreppet religiösa konnotationer, vilket väcker oro hos dem som anser att existentiell hälsa måste kunna diskuteras på sekulära grunder om det ska kunna tas på allvar i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder.

Frågan är långt ifrån akademisk. Den rör hur samhället ska bemöta den växande psykiska ohälsan bland unga, och vilka verktyg som ska erbjudas för att hantera de stora existentiella frågorna. I en tid präglad av nihilism och kortsiktiga egenintressen rapporterar allt fler unga om djupa känslor av meningslöshet och hopplöshet inför framtiden. I detta existentiella vakuum finns ett akut behov av att motivera människor att engagera sig i existentiell reflektion.

Att brottas med grundläggande frågor om livet, döden och moralens grund betraktas av många som en förutsättning för att växa och mogna som människa. Men problemet uppstår när dessa frågor nästan automatiskt placeras i en religiös kontext. I det svenska skolsystemet presenteras existentiell och etisk reflektion traditionellt som en del av religionsundervisningen, om ämnet ens berörs överhuvudtaget. Detta får konsekvenser för de ungdomar som inte tror på gudar eller andra övernaturliga krafter, vilka kan komma att uppfatta existentiell reflektion som något som inte rör dem.

Genom att låta skolan paketera livsfrågor i en religiös kontext riskerar samhället att stänga dörren för just de unga som mest behöver verktyg för att navigera i en komplex värld. Kritiker menar att etik och existens är allmänmänskliga områden, inte teologiska underavdelningar som ska reserveras för de troende.

Den skeva synen på existentiella frågor präglar även det offentliga samtalet. I dag ser man hur religiösa företrädare och vissa politiska krafter, med Kristdemokraterna och socialminister Jakob Forssmed i spetsen, försöker appropriera begreppet ”existentiell hälsa” och omvandla det till något nära kopplat till ”andlig utveckling” med tydliga religiösa konnotationer. Detta blir särskilt tydligt i kopplingarna till statsministerparets privata stiftelse, som öppet driver specifikt kristna värderingar som grund för existentiell hälsa.

Denna utveckling möter motstånd från dem som anser att religiösa tankemönster absolut inte är en förutsättning för existentiell hälsa. I stället handlar begreppet om att uppleva mening, sammanhang och helhet i tillvaron, oavsett om det sker genom religiösa eller sekulära vägar. Givetvis kan existentiell reflektion för vissa individer leda till en religiös världsbild och livsåskådning, vilket är en frihet som ska respekteras.

Men det är minst lika troligt att människor genom existentiell reflektion landar i en naturalistisk och sekulärhumanistisk livsåskådning. Att skapa en stark etisk kompass och en sammanhängande livsåskådning baserad på vetenskap, empati, mänskliga rättigheter och naturens ordning är för många fullt tillräckligt för att ge en stabil grund att stå på när livet stormar.

Frågan har fått förnyad aktualitet mot bakgrund av den allmänna debatten om hur samhället ska hantera den psykiska ohälsan bland unga. Medan vissa ser religion som en naturlig del av lösningen, menar andra att det vore kontraproduktivt att bygga in religiösa förtecken i statliga satsningar på existentiell hälsa. I ett pluralistiskt samhälle där en växande andel av befolkningen identifierar sig som icke-religiösa skulle ett sådant grepp riskera att alienera stora grupper från viktiga hälsofrämjande insatser.

Debatten speglar en bredare spänning i det svenska samhället mellan å ena sidan en tradition av sekularism och å andra sidan ett växande politiskt intresse för att inkludera religiösa perspektiv i offentlig politik. För Kristdemokraterna representerar frågan en möjlighet att profilera partiets värdegrund, medan sekulära debattörer ser en risk för att offentliga resurser och begrepp kapas för religiösa syften.

Kritiker varnar för att om religiösa företrädare får definiera vad existentiell hälsa innebär, riskerar begreppet att bli irrelevant för stora delar av befolkningen. De menar att det är nödvändigt att göra existentiell reflektion till en allmänmänsklig, sekulär angelägenhet, både i skolan och i samhällsdebatten. Ungas välmående och deras förmåga att finna mening i en komplex samtid hänger på att dessa verktyg görs tillgängliga för alla, oavsett religiös tillhörighet eller avsaknad av sådan.