Kristofer Ahlström: Elon Musks ”The odyssey”-film är ett rejält haveri

Det pågår just nu en infekterad kulturkamp kring en av de mest efterlängtade filmerna på flera år. Christopher Nolans tolkning av Homeros epos ”The Odyssey” har ännu inte haft premiär, men har redan blivit en stridsplats för frågor om representation, historisk autenticitet och AI:s roll i filmproduktionen. I centrum står techmiljardären Elon Musk, som med hjälp av sin AI-modell Grok har tagit sig an att göra om Nolans verk efter eget huvud.

Bakgrunden är en tävling som Musk utlyste efter att ha riktat skarp kritik mot Nolans rollbesättning. Med en prissumma på en miljon kronor skulle deltagarna, med hjälp av Grok, skapa en mer Homeros-trogen och ”historiskt korrekt” version av Odysséen. Musk anklagade den brittiske regissören för att ”skända Homeros” och för att följa de regler som han menar krävs för att vinna en Oscar – regler som enligt Musk handlar om politisk korrekthet snarare än konstnärlig kvalitet.

Nu är vinnaren utsedd. Bidraget, som beskrivs som ”Odysséen som Homeros avsåg den”, är en fem minuter lång ”episk” produktion – en komprimering som får Homeros drygt 12 000 versrader att framstå som en kortnovell. Den imponerande förkortningen till trots uppvisar filmen flera anmärkningsvärda anakronismer. De grekiska krigarna bär rustningar som snarare för tankarna till romerska legionärer, och cyklopen Polyfemos – vars främsta kännetecken genom historien varit det enda ögat – har i AI-versionen försetts med inte mindre än tre. Scenerna där Odysseus män slukas av cyklopen har fått en surrealistisk prägel, där karaktärerna sugs in i hans ansikte på ett sätt som mest liknar motvillig pasta.

Även karaktärsarbetet brister. Athena och Calypso är svåra att skilja åt, Penelope åldras fram och tillbaka i slumpmässiga stadier, och samtliga rollfigurer präglas av samma AI-genererade skönhetsideal – ett återkommande problem i generativa bildverktyg som gör att olika karaktärer får nästan identiska ansikten.

Kontrasten mot Nolans produktion är på flera sätt belysande. ”The Odyssey” – en av Universal Pictures storsatsningar inför 2026 – bygger på en helt annan filmtradition. Nolan är känd för att föredra praktiska specialeffekter framför digitala, och har bland annat spelat in scener på autentiska platser på Sicilien. Byggda kulisser och fysisk rekvisita ger filmen en påtaglighet som de senaste decenniernas datorgenererade storfilmer ofta saknar, menar flera bedömare. Vetskapen om att saker faktiskt har byggts och burits blir därmed en del av filmupplevelsen i sig.

Konflikten mellan Musk och Nolan är inte isolerad. Den speglar en pågående maktkamp inom både kultur- och tekniksektorn, där AI-företag i allt högre utsträckning försöker etablera sig som innehållsproducenter snarare än verktygsleverantörer. Filmbranschen har under de senaste åren – inte minst efter de stora manusförfattar- och skådespelarstrejkerna i Hollywood 2023 – förhållit sig alltmer försiktig till generativ AI. Flera stora studior betonar att tekniken ska ses som ett komplement till mänskligt skapande, inte en ersättning.

Det är i det ljuset som Musks tävling får sin betydelse. Genom att sätta ett marknadsvärde på en AI-genererad film – och dessutom formulera det som en fråga om kulturell autenticitet – har han positionerat sig som en huvudaktör i en debatt som sträcker sig långt bortom enskilda filmer. Begreppet ”historisk korrekthet” har här blivit ett slagord för en bredare kritik av mångfald och inkludering i kulturen.

Paradoxen är att det Musk säger sig vilja skydda – Homeros anda och den västerländska kanonens integritet – är just vad som går förlorat i det AI-genererade resultatet. I sin iver att rensa bort det han uppfattar som politiskt motiverade val har han också avlägsnat människan från skapandeprocessen. Kvar är en AI-genererad hallucination av en film, baserad på en modells uppfattning om vad ett epos borde vara.

Frågan är vad detta säger om framtiden för filmproduktion. Kommer AI-genererad film att utvecklas till ett reellt hot mot etablerade produktionsbolag? Eller kommer resultat som detta – med treögda cykloper, anakronistiska rustningar och utbytbara karaktärsansikten – att fungera som en påminnelse om vad den mänskliga hantverksskickligheten faktiskt bidrar med? När premiären av Nolans ”The Odyssey” närmar sig lär debatten knappast avta. Tvärtom har den satt ljuset på några av de mest centrala frågorna i samtidens kulturdebatt: vem får berätta våra gamla myter, och med vilka medel.