Kristofer Ahlström: Här är det som Donald Trump vill dölja när VM sparkar igång

Världens största idrottsevenemang fungerar alltför ofta som ett politiskt skyltfönster där värden kan dölja obekväma sanningar bakom glittret och fotbollsdramatiken. När FIFA:s världsmästerskap i fotboll drar igång i USA under sommaren 2026 kommer kameror att svepa över fyllda läktare i Dallas, Los Angeles och New York. Barn med ansiktsmålning i landsfärger, reklamskyltar för bilar och flygresor, och budskap om internationell vänskap kommer att fylla bildrutorna. Men bakom den polerade fasaden lurar en betydligt mörkare verklighet.

Sportjournalisten Erik Niva har uttryckt att fotbollen är större än bara sport – den är kultur, Sveriges nationalscen och ju längre ut i världen man kommer, desto mer sanning finns det i påståendet. Ingen stormakt skulle någonsin arrangera en poesifestival eller ett mimkonvent för att visa upp sin makt. Men fotbolls-VM? Det är världens största scen, perfekt för länder som vill regissera sin egen storhet.

Det som gör VM till ett så kraftfullt verktyg är just dess förmåga att dölja lika mycket som det visar. Medan miljontals människor fokuserar på händelserna på planen, kan värden agera i skymundan. Natten till onsdagen, mindre än ett dygn innan USA skulle stå som värdnation, återupptog landet bombningarna mot Iran. Samtidigt nekas deltagare i mästerskapet godtyckligt visum av amerikanska myndigheter. Ett färskt exempel är den somaliske fotbollsdomaren Omar Artan, utsedd till Afrikas bäste domare, som fick vända vid gränsen. Han själv tror att myndigheterna hade problem med hans hemland.

Miljöaspekten är en annan obekväm sanning. Årets VM beräknas medföra dubbelt så stora koldioxidutsläpp som de genomsnittliga VM-turneringarna under 2000-talet. Trots att klimatfrågan står högst på den globala agendan väljer arrangörerna att prioritera storhet framför hållbarhet.

Mönstret där idrottsevenemang används som politisk kamouflage är inte nytt. Sommaren 1978 samlades världen framför tv-apparaterna för att se Mario Kempes springa med armarna utsträckta på Monumentalstadion i Buenos Aires. Samtidigt, bara några kilometer därifrån, torterades fångar i den argentinska militärjuntans fängelser. Världen jublade åt fotbollen medan människor led i det fördolda.

Vinter-OS i Sotji 2014 beskrevs som en internationell triumf för Vladimir Putin. Mästerskapet blev ett perfekt skyltfönster för det moderna Ryssland. Men bakom Potemkinkulisserna planerades invasionen av Krim, som genomfördes bara veckor efter att OS-elden slocknat. 2022 utvidgades det till en fullskalig invasion av Ukraina, med OS-arrangören Kinas uttalade stöd.

Idrottsmästerskap fungerar sällan som en distraktion från despotism – snarare är de en integrerad del av marknadsföringsplanen. Det är ett slags diplomatisk immunitet där världssamfundet tillfälligt blundar för övergrepp och väljer att fokusera på sporten istället. Eftersom idrott betyder så mycket för människor blir den användbar för makten. Ju starkare känslor, desto effektivare blir avledningen.

VM 2026 beskrivs redan som det största någonsin. Turneringen pågår längre än vanligt och fler lag än tidigare deltar, även om man kan ifrågasätta om efterfrågan verkligen finns där. I det fotbollstokiga Tyskland, som visserligen har en komplicerad historisk relation till stora idrottsevenemang och krigsplaner, uppger bara tio procent av befolkningen att de är intresserade av sommarens mästerskap. Hela 37 procent bryr sig inte alls.

Detta ointresse kan ses som ett tecken på att alltfler genomskådar dynamiken. När politiska agendor, miljöförstöring och mänskliga rättighetsövertramp blir alltmer uppenbara blir det svårt att se VM som något så okomplicerat som en fotbollsturnering. Det är ett skådespel iscensatt på den största scen mänskligheten byggt åt sig själv, och undertexten förskräcker om man har förstånd att lyssna mellan replikerna.

Frågan är om publiken fortfarande vill medverka. Varje framgångsrikt skådespel är beroende av sin publik. När entusiasmen för matchen mellan Ghana och Panama är svår att uppbåda, kanske det är ett tecken på att tidevarvet för dessa politiska spektakel börjar ebba ut. Alla måste trots allt inte titta.