Läckert och avskalat när Barbara Hannigan intar Berwaldhallen

Berwaldhallen i Stockholm bjöd på en konsert som sammanförde tre av den samtida klassiska musikscenens mest framträdande namn. Den kanadensiska sopranen Barbara Hannigan, den brittiske dirigenten George Benjamin och den franske pianisten Bertrand Chamoyou delade scen i en programkväll som enligt Dagens Nyheters recensent Camilla Lundberg präglades av kalejdoskopisk färgrikedom och kittlande klanger. Lundberg beskrev konserten som en rörelse mellan det skira och det mustiga, med växlingar mellan spröd lyrik och fylligare, mer jordnära uttryck.

För den som inte följer den samtida konstmusiken närmare kan namnen vara okända, men alla tre har etablerat sig som centrala gestalter på den internationella scenen. Barbara Hannigan kommer från Kanada och är uppmärksammad för sin insats i ett brett samtida operarepertoar. Hon har arbetat med tonsättare som György Ligeti och George Benjamin och är också verksam som dirigent, en roll där kvinnor fortfarande är underrepresenterade. Hennes sätt att röra sig på scenen är enligt recensenten lika mycket en del av framträdandet som sången i sig.

George Benjamin, som dirigerade konserten, är en av Storbritanniens mest betydande tonsättare och dirigenter i sin generation. Hans opera ”Written on Skin” har blivit en modern klassiker och framförts över hela världen, från London till Paris och New York. Som dirigent är han känd för en precision och klarhet som gynnar samtida musik med komplexa klangbilder. Att han står på dirigentpulten i Berwaldhallen kan ses som ett tecken på att den nordiska konsertscenen allt oftare knyter till sig internationella profiler med inriktning mot modernism och nutida konstmusik.

Bertrand Chamoyou är i sin tur en av Frankrikes mest efterfrågade pianister. Han har fått priser för sina inspelningar av bland annat Maurice Ravel och Franz Liszt och är känd för en teknik som kombinerar virtuositet med känslighet. I den här konserten bidrog hans piano till de växlingar mellan det skira och det mustiga som recensenten lyfte fram. Pianoton kan vara skarp och metallisk, men också mjuk, och i samspelet med Hannigans röst och Benjamins orkesterledning skapades en musikalisk rymd som få konsertsalar i Sverige kan mäta sig med.

Berwaldhallen utgör scenens nav. Konsertlokalen, som ligger i Stockholm och har fått sitt namn efter 1800-talstonsättaren Franz Berwald, är sedan invigningen 1979 hemvist för Sveriges Radios symfoniorkester. Huset är känt för en akustik som lämpar sig väl för kammarmusik och samtida kompositioner. Att en konsert med Benjamin, Hannigan och Chamoyou äger rum just där är ingen slump: Berwaldhallen har länge varit en plats där nya verk och internationella gäster prioriteras.

DN:s Camilla Lundberg är en av Sveriges främsta musik- och operakritiker. Hon har under flera decennier skrivit om allt från barockopera till avantgardejazz, och hennes bedömning väger tungt. Hennes upplevelse av en ”kalejdoskopisk färgrikedom” antyder att konserten rymde ett stort antal klangfärger – från stråkarnas mörka bottnar till blåsarnas vassa konturer och pianots mångskiftande register. ”Kittlande klanger” kan i sin tur läsas som en beskrivning av det oväntade i mötet mellan röst och instrument, där Hannigans rörliga närvaro på scenen blev en visuell parallell till musikens växlingar.

Konserten kan också förstås mot bakgrund av en bredare utveckling inom den klassiska musikbranschen. Publiken söker sig allt oftare till upplevelser som kombinerar musik med sceniskt uttryck. Fasta uppsättningar av klassiska verk konkurrerar med föreställningar där musiker och dirigenter rör sig fritt och där gränserna mellan opera, konsert och performance blir allt mer flytande. Barbara Hannigan är ett tydligt exempel på den trenden, eftersom hon i sina framträdanden ofta gör både dirigentens och sångerskans roll till en visuell upplevelse.

Att den här typen av samarbeten äger rum i Stockholm är betydelsefullt för det lokala musiklivet. Berwaldhallen har en särställning som hemvist för Sveriges Radios symfoniorkester, och gästspel av internationella artister av det här formatet stärker både orkesterns varumärke och Stockholms position på den europeiska konsertkartan. Samtidigt märks en utveckling där konsertarrangörer i allt högre grad satsar på akustisk detaljrikedom snarare än monumentala operauppsättningar – en utveckling som gynnar just en hall som Berwaldhallen.

I slutändan är det publiken och kritikerna som avgör hur en konsert etsar sig kvar. Camilla Lundbergs recension fångar en kväll där musiken rörde sig mellan ytterpunkter – från det spröda till det fylliga. Hennes ord om en kalejdoskopisk färgrikedom är ett tecken på att framträdandet kommer att diskuteras. Med Hannigan, Benjamin och Chamoyou på scenen visade Berwaldhallen prov på en internationell samtida musikscen som tar risker.