Edgar Morins intellektuella arv, som filosofen själv beskrev det, handlar inte om systematiska teorier eller akademiska specialiseringar. När den franske filosofen och sociologen avled för två månader sedan vid 104 års ålder, lämnade han efter sig ett komplext tankearv som fortfarande talar direkt till vår samtid. Trots sin långa och produktiva karriär har Morin aldrig nått samma internationella ryktbarhet som många av sina franska kollegor – namn som Roland Barthes, Michel Foucault, Simone de Beauvoir eller Julia Kristeva har briljerat med starkare internationellt. Förklaringen ligger paradoxalt nog i Morins styrka: hans systematiska motstånd mot systematisering.

Medan de flesta akademiker odlar sina egna teorier och försöker fånga sanningen i en nålspets, valde Morin en annan väg. Hans favoritbegrepp – komplexitet – innehåller i sig själv en inre motsägelse. Det rymmer allt det som inte låter sig förenklas eller reduceras till färdiga formler. I sin bok ”Lärdomar från mina 100 år”, översatt till svenska av Bo Gustavsson, beskriver han hur hans medvetenhet om komplexitet växte fram ur hans egen identitet. Hans invandrade föräldrar saknade en bestämd nationell identitet. De var sefardiska judar från Salonika, en lugn oas i det ottomanska riket sedan 1492.

Denna grundläggande erfarenhet av mångfald och sammanflätade identiteter formade Morin till en vidsynt och outtröttlig intellektuell, ständigt på jakt efter tänkbara invändningar mot etablerade sanningar. Som han själv formulerade det: ”Jag blir bara mer och mer övertygad om närvaron av det okända i det kända och av gåtan i det banala.” Historien erbjöde gång på gång exempel som kullkastade alla premisser. Moskva 1941, där den tyska segervissheten vändes till sin motsats under den snörika vintern. Prag 1968, Berlinmurens fall, attacken mot tvillingtornen – och i vår egen tid fenomenet Trump. Vi blir hela tiden tagna på sängen av historiens oförutsägbarhet.

När Frankrikes president Emmanuel Macron hedrade Morin under en minnesstund i Paris den 3 juni, uppmärksammades en tänkare som aldrig var rädd för att erkänna sina egna misstag. Morin var generös med att berätta om villovägar han själv vandrat, inklusive misstaget att undervärdera betydelsen av misstag. Hans ungdoms pacifism var ett tidigt exempel. Sedan kom marxismen och det sexåriga medlemskapet i kommunistpartiet. ”Lärdomen som jag drar av denna erfarenhet är att man måste acceptera ensamhet och utfrysning när den faktiska sanningen och hedern står på spel”, konstaterade han.

Morins intellektuella förebilder sträcker sig långt tillbaka i filosofins historia. En av de viktigaste var Herakleitos, den grekiske filosofen som föddes i Efesos omkring 535 före Kristus, känd som den förste dialektikern. Herakleitos berömda observation att man aldrig kan kliva ner i samma flod två gånger – eftersom allt liv är förändring, drivet av motsatsernas kamp – genomsyrar Morins tänkande. I hans egen heraklitiska språkdräkt uttrycks samma insikt: ”Det otroliga är också möjligt.”

Naturligtvis kan invändningen göras att vi alla känner till att kunskapen om verkligheten är komplex. Men sådana snusförnuftiga invändningar biter inte på Morin. De utgör snarare typiska exempel på det vanetänkande han identifierade som upplysningens sanna fiende. Hans akademiska magnum opus på detta område är ”La méthode”, publicerat i sex band mellan 1977 och 2024, ett omfattande försök att utveckla en metod för komplext tänkande.

Morins bredd som tänkare illustreras av att en av hans tidigaste böcker var ”Les stars” från 1957, en omfattande studie av filmens och filmstjärnans plats i vårt fantasiliv. Till skillnad från många marxistiska kulturkritiker såg han inte populärkulturen primärt som ett instrument för alienation. Film, inte teater, förblev för Morin ett barndomens förväntansfulla matinébesök – en nyckel till att förstå mänsklig fantasi och längtan.

I dagens samhälle framstår Morins tänkande som mer relevant än någonsin. Hans grundläggande insikt att ”ingenting är begripligt utan att sättas i samband med något annat” står i skarp kontrast till samtidens skrämmande rörelse mot förenkling och kategorisering. Vi ser en eufori av gränsdragningar, ett diagnossamhälle med sin sortering av dugliga och odugliga, där en bokstavskombination blir ett kvitto på vem någon ”är”.

Morin gillade metaforer, vilket framgår av titeln på en av hans mest omtyckta böcker: ”Amour, poésie, sagesse” – kärlek, poesi, visdom. Titeln fångar hans syn på det förenliga i det oförenliga, möjligheten att leva med motsägelser utan att reducera dem. Hans filosofi erbjuder inga enkla svar eller färdiga system, men just därför talar den så starkt till vår komplexa samtid. I en värld som ständigt kräver tydliga ställningstaganden och entydiga identiteter, påminner Morins arv oss om värdet av att bevara öppenheten inför det okända och respekten för komplexiteten.