Höstens repertoar innehåller en överraskande renässans för flera svenska dramatiker som debuterade under 1900-talets senare decennier. Teaterkritikern Leif Zern uppmärksammar utvecklingen och beskriver den som en mini-trend. Namnen som återkommer är Agneta Pleijel, Kerstin Ekman, Carl Johan De Geer och Staffan Göthe.
Det rör sig om en generation som formades i en tid då svensk teater var både politisk och poetisk. Under 1970- och 80-talen växte en dramatik fram som vågade ifrågasätta maktstrukturer, klass och kön. Språket stod i centrum, och texterna var ofta skrivna med en närhet till publiken som senare tiders mer konceptuella teater delvis har saknat. Att dessa pjäser nu dyker upp igen på flera scener kan ses som ett tecken på att teatern letar efter rötter.
Fenomenet är särskilt intressant eftersom det bryter mot den senaste tidens dominans av nyskriven dramatik och internationella gästspel. Flera teatrar har under senare år satsat på tekniska experiment och samtida ämnen. Höstens utbud antyder dock att det finns en längtan efter texter med en tydlig egen röst. Det handlar inte om nostalgi, utan om en omvärdering av verk som kanske aldrig fick det genomslag de förtjänade när de var nya.
Bland de aktuella namnen finns Agneta Pleijel, en författare som med självklarhet har rört sig mellan lyrik, prosa och dramatik. Hennes pjäser kännetecknas av ett existentiellt laddat språk och en förmåga att gestalta historiska ögonblick genom mänskliga relationer. Kerstin Ekman är i första hand känd som romanförfattare, men hennes dramatik har en egen särart. Hennes sätt att skriva fram stämningar och landskap gör att hennes verk fungerar väl också på mindre scener.
Carl Johan De Geer har en mer okonventionell bakgrund. Som konstnär och samhällskritiker har han ofta arbetat i gränslandet mellan olika uttryck. Hans dramatik präglas av en skarp blick för det absurda i vardagen och en vilja att störa invanda tankemönster. Staffan Göthe är av de fyra den som tydligast kan kallas renodlad dramatiker. Han debuterade på 1970-talet och har sedan dess varit en återkommande gestalt på svenska scener, med en produktion som spänner från burlesk komedi till allvarlig samhällsanalys.
Att just dessa namn samlas under en och samma säsong är inte bara en slump. Flera regionala teatrar och fria grupper har visat ett växande intresse för den här generationens dramatik. En förklaring kan vara att pjäserna ofta är texttäta och kräver skickliga skådespelare snarare än stora scenografiska lösningar. Det gör dem ekonomiskt tillgängliga för teatrar som inte vill satsa på spektakulära uppsättningar. Samtidigt kan det vara ett sätt att locka en publik som tröttnat på anonyma nyskrivna verk.
Renaissansen har också en tydlig påverkan på teaterns marknad. Återupptäckta pjäser ger nytt liv åt förlag, bibliotek och teaterhögskolor. Flera av verken har publicerats i nya utgåvor och används nu i undervisning. På så sätt fördjupas kunskapen om den svenska teaterhistorien, och yngre dramatiker får kontakt med en annan tradition än den som dominerat de senaste årtiondena. Det kan i förlängningen påverka vilka röster som hörs på svenska scener i framtiden.
Leif Zern beskriver utvecklingen som överraskande. Det är ett passande ord, för ingen kunde för några år sedan ha förutspått att just dessa namn skulle bli en gemensam trend. Men teaterhistorien är sällan linjär. Trender återkommer, ofta i nya former och med nya tolkningar. Den här mini-trenden visar att det fortfarande finns en publik för dramatik som vågar vara stillsam, språklig och mänsklig.
Om höstens uppsättningar får ett gott mottagande kan det öppna dörren för fler återupptäckta verk från förra seklet. Det kan också bidra till en bredare syn på vad som är relevant i dagens teater. I en tid då scenerna ofta styrs av kortsiktiga projekt och snabba byten är en sådan utveckling ett välkommet motstånd. Den påminner om att teaterns historia inte är avslutad – den skrivs hela tiden om.
