Lennart Jähkel är vidrigt bra när Hans Alfredsons filmklassiker blir teater

I en ny recension i Dagens Nyheter beskriver Pia Huss ”Den enfaldige mördaren” som en fruktansvärt berörande berättelse om grymhet och förtryck. Hon konstaterar att föreställningen har en trög inledning, men att spelet efter pausen kryper in på skinnet.

Recensionen publiceras på DN:s kultursidor och har väckt uppmärksamhet i teaterkretsar. ”Den enfaldige mördaren” är sedan tidigare känd för den uppmärksammade filmatiseringen från 1982, regisserad av Hans Alfredson, med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Filmen skildrade hur en utsatt man med intellektuell funktionsnedsättning bryts ner av sin omgivning och till slut tar till våld. Skarsgårds gestaltning av Sven har ofta lyfts fram som en av de mest minnesvärda i svensk film, och filmen blev en klassiker som bidrog till att sätta ljus på hur personer med funktionsnedsättning behandlades i Sverige.

Den nya teateruppsättningen tar alltså vid ett verk som redan har en stark ställning i svensk kulturhistoria. Att det nu görs som scenpjäs visar att berättelsen fortfarande engagerar. Enligt Pia Huss lyckas uppsättningen förmedla berättelsens tyngd, men den kräver tålamod av publiken. Den långsamma starten kan vara en medveten dramaturgisk uppbyggnad, där relationerna mellan karaktärerna får ta tid innan dramatiken tätnar.

Titeln ”Den enfaldige mördaren” kan i dag uppfattas som stötande. Ordet ”enfaldig” har en nedsättande klang i modern svenska, men i Alfredsons berättelse är det inte en förolämpning utan en beskrivning av hur samhället ser på huvudpersonen. Han är någon som inte förstår världen, och som världen inte förstår. Det är just den missförståelsen som gör berättelsen så smärtsam.

Pia Huss är en av Dagens Nyheters mest erfarna teaterkritiker. Hennes omdömen väger tungt, och en recension i en av landets största dagstidningar kan ha direkt påverkan på publikintresset. I detta fall är recensionen inte oproblematisk: den positiva beskrivningen kombineras med en tydlig invändning om att första akten är för långsam. Det kan avskräcka en del, men samtidigt gör det recensionen trovärdig – den är inte okritisk.

För den som väljer att se föreställningen utlovas dock en stark upplevelse. Att spelet kryper in på skinnet är en formulering som antyder att publiken inte lämnas oberörd. Det är en fysisk upplevelse, ett obehag som växer och som gör att man som åskådare tvingas konfrontera sin egen blick på huvudpersonen. Det är precis den typen av teater som skapar samtal efteråt, om samhällets behandling av människor som avviker, om våldets mekanismer och om gränsen mellan offer och förövare.

Att en sådan här berättelse sätts upp nu är ingen slump. Frågor om utsatthet, psykisk ohälsa och samhällets ansvar är ständigt aktuella. ”Den enfaldige mördaren” ger dem en konkret gestaltning, i en form som är både obehaglig och nödvändig. Att berättelsen nu dyker upp på en teaterscen är ytterligare ett exempel på dess livskraft.

Med Pia Huss recension har uppsättningen fått ett kvitto på att den fungerar, trots sina brister. För teatern är det ett känt mönster: en föreställning som inte omedelbart fångar sin publik kan ändå bli en framgång om den får rätt typ av uppmärksamhet. DN:s recension kan mycket väl bli den puff som behövs för att locka publik till en pjäs som annars riskerar att försvinna i mängden.

I en tid när många medier skär ner på kritiken har Dagens Nyheter behållit sin bevakning av teater. Det är en viktig funktion, eftersom publiken annars lämnas ensam med marknadsföring och sociala medier. En kunnig kritiker som Pia Huss kan hjälpa både publiken och de teaterverksamma att se föreställningen i ett större sammanhang.

För den teaterintresserade återstår att se om uppsättningen lever upp till recensentens beskrivning. Men om Pia Huss har rätt, och det brukar hon ha, är ”Den enfaldige mördaren” en föreställning som lämnar spår. Det är teater när den är som mest angelägen.