Malin Ullgren, kulturkrönikör på Dagens Nyheter, skriver i en ny krönika att SVT:s ”Gift vid första ögonkastet” i årets säsong gör den så kallade manosfären till underhållning. Hon ser kvinnoföraktet som ett skrämmande bevis på nykonservatismens makt. Enligt henne handlar det inte längre bara om ett tv-program, utan om en politisk rörelse som fått fotfäste i västvärlden.
”Gift vid första ögonkastet” är en realityserie som sänds av public service-bolaget SVT. Upplägget går ut på att experter väljer ut par som gifter sig med varandra utan att ha träffats. Deltagarna möts för första gången vid altaret och ska sedan försöka bygga ett förhållande. Serien har sedan starten varit en blandning av dokumentär och socialt experiment. Men i årets säsong har en ny dimension tillkommit. Enligt Ullgren får tittarna möta män som hämtat näring från manosfärens idévärld.
Manosfären är ett löst sammansatt nätverk av internetforum, poddar, YouTube-kanaler och influencers. Gemensamt för dem är en världsbild där kvinnors självständighet ses som ett hot mot män och mot samhället i stort. Inom rörelsen finns allt från incels, män som upplever sig vara utanför sexuella relationer, till så kallade pick-up-artister som lär ut manipulerande tekniker. Under 2010-talet växte dessa miljöer fram i marginalen, men under 2020-talet har de fått ett betydligt större genomslag. Framför allt har sociala medier gjort det möjligt för profiler med misogyna budskap att nå en bred ung publik.
Ullgren kopplar samman denna utveckling med nykonservatismens framväxt. I flera västländer har politiska krafter börjat förespråka en återgång till traditionella könsroller. Kvinnans roll i hemmet lyfts fram, och frågor som jämställdhet och abort ifrågasätts på ett sätt som för bara några år sedan var politiskt svårt. Manosfären är inte en isolerad subkultur, skriver hon, utan en motor i denna nykonservativa våg. Kvinnoföraktet är inte ett sidospår; det är en bärande del av en ideologi som vinner mark.
Det är mot den bakgrunden som SVT:s val blir problematiskt, enligt Ullgren. Public service-företagen har ett särskilt uppdrag att vara oberoende, granskande och sakliga. När en stor kanal gör manosfären till underhållning, utan att tydligt analysera vad den står för, riskerar den att normalisera ett innehåll som i grunden handlar om makt och förakt. Hon efterlyser ett avståndstagande, inte bara en exponering.
Frågan är inte ny. Under flera år har medier i olika länder brottats med hur de ska förhålla sig till antifeministiska strömningar på nätet. Att rapportera om fenomenet är nödvändigt, men gränsen mellan att synliggöra och att förstärka är svår att dra. Flera forskare har varnat för att uppmärksamhet från traditionella medier kan ge dessa rörelser legitimitet, särskilt när de presenteras som en del av ett underhållningskoncept.
I Sverige har debatten om manosfären intensifierats under de senaste åren, i takt med att unga män i högre utsträckning rör sig mot konservativa miljöer på nätet. Det har också fått konsekvenser utanför digitala plattformar. Skolor, myndigheter och politiska partier har tvingats förhålla sig till en vokabulär som förut var förbehållen slutna forum. Därför är Ullgrens krönika inte bara en recension av ett tv-program. Den är ett inlägg i en debatt om vilken roll public service ska spela när demokratiska normer utmanas.
Om SVT väljer att inkludera manosfären i ett underhållningsprogram, måste det enligt Ullgren ske med en medvetenhet om vad det innebär. Att skratta åt kvinnoförakt är inte detsamma som att kritisera det. Tvärtom kan det göra det mer acceptabelt. Hon beskriver utvecklingen som ett skrämmande tecken på att nykonservatismen har normaliserats – inte bara i politiken, utan även i populärkulturen.
