Marcel Duchamps visuella lekar är magnetiska

Museum of Modern Art i New York visar för närvarande den mest omfattande retrospektiven någonsin av Marcel Duchamps verk. Utställningen, som pågår till den 22 augusti innan den flyttar vidare till Philadelphia Art Museum i oktober, presenterar mer än trehundra objekt från den franske konstnärens produktion – en konstnär vars arbete fortsätter att generera oändliga tolkningar över hundra år senare.

Marcel Duchamps konst har genom decennierna fungerat som en slags maskin för att frambringa nya tolkningar. Forskare och kritiker har närmat sig verken från vitt skilda perspektiv, från alkemi och icke-euklidisk geometri till talmystik, psykoanalys och queerteori. Detta har resulterat i en litteratur om konstnären som i dag är närmast oöverskådlig.

Med tanke på denna vilda hermeneutiska tradition kunde det ha varit lockande för curatorerna att välja en mer konceptuell eller tematisk uppläggning. Men MoMA har istället valt ett traditionellt kronologiskt grepp. Verken presenteras i den ordning de skapades, utan alltför många teoretiska lager.

Detta tillvägagångssätt låter konsten tala för sig själv, vilket visar sig vara befriande. Snart upptäcker besökaren samband mellan verken som faktiskt komplicerar kronologin snarare än att förenkla den. Tiden – kronos – visar sig vara minst lika undanglidande som Duchamps ofta gåtfulla verk. Den argentinske författaren Jorge Luis Borges nämner i en av sina berättelser en labyrint som består av en enda rak linje. Duchamps karriär utgör just en sådan labyrint.

Jämfört med samtida kollegor som Pablo Picasso eller Alexander Calder kan Duchamps produktion förefalla anspråkslös i omfattning. Ändå presenteras alltså mer än trehundra objekt på MoMA. I utställningskatalogen diskuterar curatorerna den seglivade myten – odlad av konstnären själv – att Duchamp i trettioårsåldern helt slutade göra konst för att istället ägna sig åt schack och inte göra någonting alls. ”För en konstnär som gärna beskrev sig själv som en respirateur – en som blott andas – finns det i själva verket en hel del att se,” konstaterar curatorerna.

Och ja, det finns verkligen mycket att se. Med tanke på att Duchamp själv ifrågasatte ögats hegemoni i den moderna konsten – det han kallade det ”retinala” – är det slående hur visuellt tilltalande många av verken faktiskt är. De är fulla av optiska rebusar och sinnrika lekar med perspektiv. Det är helt enkelt svårt att slita blicken från dem.

De tidiga målningarna utgör en fascinerande del av utställningen. ”Schackpartiet” från 1910 och andra porträtt av syskon och bekanta visar en ung konstnär som fortfarande arbetar inom måleriet. Ett exempel är ”Porträtt av Dr. Dumouchel”, där en barndomsvän avbildas med gåtfullt självlysande händer. Enligt konsthistorikern Jean Clair utgör detta ett tecken på den unge Duchamps öppenhet för ockulta dimensioner.

Det är också fascinerande att se hur Duchamp inom loppet av endast två år arbetar sig igenom kubismens möjligheter. Redan 1911 når han med ”Kaffekvarnen” fram till ett slags diagrammatisk konst. Denna lilla bild förebådar ett intresse för mekanik och rörelse som så småningom kulminerar i ”Det stora glaset”, som även bär den mystiska titeln ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med”.

Enligt Ulf Linde, som i samarbete med Duchamp skapade repliker av de mest centrala verken, är geometrin i den lilla kvarnen ett slags nyckel till alla verken. Detta gäller även för det som kallas readymades – ting som inte skapats av konstnären utan som valts ut.

Många av de objekt som visas på MoMA är rekonstruktioner, utförda av andra än Duchamp själv. Att de lyfts fram på detta sätt tydliggör ett nätverk av medarbetare och uttolkare som spelat en avgörande roll för Duchamps konstnärliga arv: Richard Hamilton i London, Arturo Schwarz i Milano och Ulf Linde i Stockholm.

Lindes versioner tas på största allvar av MoMA och beskrivs som avgörande för återupptäckten av Duchamp på 1960-talet, då han blev den största inspirationskällan för konstnärer som John Cage och Robert Rauschenberg. Detta visar hur Duchamps inflytande inte var omedelbart utan växte fram retroaktivt.

Begreppet ”fördröjning” återkommer i Duchamps egna texter på strategiska ställen. Det är som om hans utveckling bara blir begriplig baklänges – en temporal paradox som utställningen lyckas fånga.

Ett tydligt exempel är historien om ”Fontän” (Fountain), den pissoar som refuserades av juryn till en utställning i New York 1917. Forskaren Elena Filipović har beskrivit mekaniken bakom denna legendariska ”skandal”, som i själva verket knappt någon lade märke till vid tiden. Det refuserade verket försvann diskret, men Duchamp lät det förevigas av sin tids mest ansedde konstfotograf, Alfred Stieglitz. Att konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven möjligen hade ett finger med i spelet är något som dock inte nämns på MoMA.

Pissoaren i fråga skulle aldrig mer visas efter 1917. Men berättelsen hade just börjat. På utställningen visas repliker av ”Fountain” från 1950, 1963 och 1964. Vi kastas gång på gång tillbaka till en ”ursprunglig” scen som endast existerar som ett eko eller en undflyende efterbild. Detta illustrerar perfekt hur Duchamps verk lever vidare genom upprepning och återberättande snarare än genom original.

Kronologi kan vid första anblick förefalla vara ett fantasilöst kuratoriskt perspektiv. Men i Duchamps fall tydliggör just kronologin gåtfulla fördröjningar, upprepningar och tidsliga paradoxer på ett sätt som en tematisk uppläggning inte hade kunnat göra.

Utställningen ger oss en labyrint som utger sig för att vara en rak linje. Som Borges skrev: ”Längs denna linje har så många filosofer gått vilse.” Efter ett besök på MoMA förstår man varför Duchamp fortsätter att fascinera och förvirra, mer än fem decennier efter sin död.