Marcus Berggren: Vi står inför ett viktigt vägval – brinna, drunkna eller explodera

På väggarna i Nordstan i Göteborg har skolbarn fått skriva ned vad de vill bli när de blir stora. Svaren blev en ögonöppnare för skribenten Marcus Berggren, som i en kommenterande text ställer frågan vad barnens framtidsdrömmar egentligen säger om samhället de växer upp i.

”Rik”, ”känd” och ”influencer” var några av de återkommande svaren. Berggren beskriver hur han först tyckte att lapparna var gulliga, men att känslan snabbt övergick i oro. Han undrar om barnen är världsfrånvända eller tvärtom: mitt i den värld som faktiskt väntar dem.

Barns framtidsdrömmar har alltid speglat sin tid. Under efterkrigstiden handlade det ofta om yrken som lärare, sjuksköterska eller ingenjör. I dag är gränsen mellan yrke och livsstil allt mer flytande. Sociala medier har skapat en helt ny karriärväg där människor kan bygga ett varumärke av sig själva. Samtidigt har gigekonomin vuxit fram med löften om frihet, men också med otryggare villkor. För den som växer upp i en sådan verklighet kan drömmen om berömmelse framstå som fullt rationell, menar Berggren.

Han riktar också blicken mot arbetsmarknaden i stort. Inom skola, vård och omsorg finns många av de yrken som håller samman samhället, men de erbjuder ofta låg lön och hög arbetsbelastning. Stora delar av den gamla industrin har flyttat till låglöneländer. Kvar finns en arbetsmarknad där individen i allt högre utsträckning förväntas sälja sig själv, snarare än att ingå i en trygg gemenskap med kollektivavtal och fast anställning.

Centralt i krönikan är kritiken mot tillväxtsamhället. Berggren ifrågasätter varför allt ständigt måste bli större, mer och fler. Han beskriver ekonomin som en märklig konstruktion där pengarna tycks röra sig uppåt och där tillväxten fått närmast religiös status. ”Vi står vid ett viktigt vägval: brinna, drunkna eller explodera”, skriver han. Ändå fortsätter konsumtionen som om ingenting hade hänt.

Internet är ett annat ämne. Berggren påminner om att tekniken en gång sågs som ett verktyg för att knyta samman världen och skapa global solidaritet. I stället har den digitala ekonomin blivit en plats där uppmärksamhet, reklam och personliga varumärken dominerar. Han beskriver ett landskap där välbärgade personer gör sina hem till annonsplatser för krämer och drycker, och där algoritmerna belönar det snabba och extrema. Den eftertanke som internet skulle möjliggöra drunknar i klipp, kampanjer och oändligt scrollande, menar han.

För att illustrera den nya tidens karriärvägar nämner Berggren Jockiboi, en av Sveriges mest välkända influerare, och Hans Fahlén, som i texten får representera en mer etablerad form av ekonomisk framgång. Vägen från kändisskap till förmögenhet är kortare nu än tidigare, men samtidigt mer svårfångad. För varje person som lyckas finns det många andra som aldrig kommer i närheten.

Krönikan innehåller också en skarp konsumtionskritik. Åhléns, en av Sveriges mest kända varuhuskedjor, och modevarumärket Carin Wester används som exempel. Berggren ställer en retorisk fråga: Hade Åhléns butik på Drottninggatan i Stockholm stängt för dagen om 7,8 procent av kunderna dog av näringsbrist och alla Carin Wester-tröjor brann upp? Svaret är, enligt honom, uppenbart. Poängen är att katastrofer och mänskligt lidande sällan stoppar den normala affärsverksamheten.

Begreppet ”late stage capitalism” har blivit ett sätt att beskriva det skede där marknadens logik tränger in i allt fler delar av livet. Berggren använder det med en viss ironi och jämför samtiden med Romarriket. Romarna fick ingen kalenderanteckning om att riket skulle falla. Vi har i dag bättre information om de hot vi står inför, men fortsätter ändå i samma spår.

Avslutningsvis lyfter han den brittiske kulturkritikern Mark Fisher, som i boken ”Kapitalistisk realism” konstaterade att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen. Fisher avled 2017, men citatet har fått förnyad aktualitet i klimatdebatten. Berggren hoppas att nästa generation ska ha bättre fantasi än så.

Texten är en kommenterande krönika, där skribenten själv svarar för analys och ställningstaganden. Men frågorna den väcker är bredare än så: Vad händer med ett samhälle där barn tidigt lär sig att det viktigaste är att bli rik och känd? Och går det att bryta en ekonomisk logik som tycks kräva ständig tillväxt, även när priset är ekologisk och social katastrof? Berggren ger inga enkla svar, men han gör det svårt att vända bort blicken.