Marie Göranzon: ”De värsta jävla svinen var i princip döda under metoo”

Efter 60 år på scenen planerar Marie Göranzon att sakta men säkert dra sig tillbaka från rampljuset. Men innan hon tar steget mot en lugnare tillvaro står hon inför en av de mest utmanande rollerna i sin långa karriär – att porträttera sig själv.

Den legendariska skådespelerskan, som länge varit en av Sveriges mest framträdande scenpersonligheter, befinner sig vid en vändpunkt. I en djupgående intervju med Christopher Garplind reflekterar Göranzon över sin imponerande karriär, de många utmaningarna och sin kommande självbiografiska roll.

”Det är betydligt svårare än man kan tro att spela sig själv på scenen,” säger Göranzon. ”När man gestaltar en karaktär finns det alltid ett manus att luta sig mot, men när rollen är du själv blir gränserna suddiga. Vad är äkta och vad är performance?”

Göranzons karriär sträcker sig över sex decennier och innefattar otaliga roller på både teaterscenen, i film och på TV. Hon har blivit något av en institution i svensk teater, särskilt genom sin långa anknytning till Kungliga Dramatiska Teatern, där hon var verksam i över fyrtio år.

I samtalet med Garplind tar Göranzon upp sin komplicerade relation till Dramaten, en arbetsplats som format henne men som hon också till slut valde att lämna. Uppbrottet från nationalscenen var inte smärtfritt.

”Det var som att skiljas från en livslång partner. Dramaten var mitt andra hem i nästan ett halvt sekel. Men ibland måste man gå vidare för att inte stagnera,” förklarar hon med eftertänksam röst.

En stor del av intervjun ägnas åt diskussioner om maktstrukturer inom teatern. Göranzon, som under sin karriär har upplevt och bevittnat hur manlig dominans präglat scenkonstens värld, delar med sig av sina erfarenheter utan att väja för de svåra frågorna.

”Jag har arbetat med många dominanta män genom åren. Vissa har varit briljanta konstnärer, andra har missbrukat sin makt. Det är en komplex balansgång att navigera i den världen som kvinna,” berättar Göranzon.

Hon beskriver hur maktbalansen inom teatern långsamt har förändrats under hennes karriär, men påpekar också att mycket arbete återstår. Trots framsteg finns fortfarande strukturer som behöver utmanas och förändras.

På det personliga planet talar Göranzon öppenhjärtigt om kärleken – både till yrket och i privatlivet. Hon reflekterar över sitt långa äktenskap med skådespelarkollegan Jan Malmsjö, ett partnerskap som också inneburit ett konstnärligt samarbete.

”Att dela både hemmaliv och yrkesliv med någon kräver en särskild form av kärlek och respekt. Vi har alltid försökt hålla isär rollerna – att vara kollegor på scenen och partners hemma – men ibland flyter de ihop,” förklarar hon.

När samtalet glider in på framtiden blir Göranzon mer eftertänksam. Efter att ha stått på scenen i över 60 år känner hon att tiden är inne för att dra ner på tempot, men helt lämna skådespeleriet vill hon inte.

”Jag tror inte att man någonsin slutar vara skådespelare. Det är en del av min identitet. Men jag behöver inte längre jaga roller eller bevis på min förmåga. Nu vill jag välja projekt som verkligen betyder något för mig,” säger hon.

Den förestående utmaningen att gestalta sig själv i en teaterföreställning ser hon som en passande cirkel på sin karriär – en möjlighet att blicka inåt och utåt samtidigt, att vara både subjekt och objekt på en gång.

”Det finns en befrielse i att nå en punkt där jag inte längre behöver gömma mig bakom karaktärer. Nu kan jag träda fram som Marie, med alla mina styrkor och svagheter,” säger hon med ett leende.

För den svenska teaterpubliken representerar Marie Göranzon en epok i svensk scenkonst. Hennes karriär speglar på många sätt den svenska teaterns utveckling under andra halvan av 1900-talet och in i det nya millenniet.

När hon nu förbereder sig för att varva ner gör hon det med samma intensitet och eftertänksamhet som präglat hennes rollgestaltningar genom åren. Och kanske är rollen som Marie Göranzon den mest utmanande hon någonsin tagit sig an.