Mårten Blomkvist: ”Robert Duvall var filmhistoriens bästa torrboll”

På onsdagen avled den legendariska skådespelaren Robert Duvall, 93 år gammal. Under sin långa karriär skapade han några av filmhistoriens mest minnesvärda karaktärer och lämnar ett bestående avtryck i Hollywood.

Duvall fick sitt stora genombrott som den lågmälde rådgivaren Tom Hagen i Francis Ford Coppolas mästerliga maffiaepos ”Gudfadern” från 1972. Trots att han spelade en tillbakadragen karaktär med enkel kostym och dämpade repliker, lyckades Duvall göra ett outplånligt intryck som fick honom nominerad till en Oscar.

Som familjen Corleones juristutbildade consigliere skapade Duvall en kontrast mot filmens mer explosiva karaktärer. ”Tack för middagen och en mycket trevlig kväll”, säger hans karaktär efter att ha blivit utskälld av en svärande filmbolagsboss. ”Kan er bil köra mig till flygplatsen? Mr Corleone är en man som insisterar på att få höra dåliga nyheter med en gång.” Det var i denna typ av underspel som Duvalls talang verkligen lyste.

Hans karriär började dock långt tidigare. Efter flera år på teaterscener i New York och diverse tv-produktioner, gjorde Duvall sin filmdebut (bortsett från en tidig statistroll) i ”To Kill a Mockingbird” (1962), där han spelade den mystiske grannen Boo Radley. Under 1960-talet byggde han stadigt sin karriär med roller i filmer som ”Den djävulska jakten” (1966) med Marlon Brando och Steve McQueens ”Bullitt” (1968).

Det var dock under 1970-talet som Duvalls karriär verkligen tog fart. Han inledde ett fruktbart samarbete med regissören Francis Ford Coppola, först i de mindre framgångsrika filmerna ”Älska aldrig en främling” (1969) och George Lucas ”THX 1138” (1971), för att sedan slå igenom stort i ”Gudfadern”.

Efter framgången med Tom Hagen spelade Duvall ytterligare en ikonisk roll för Coppola – den teatraliske överstelöjtnant Kilgore i ”Apocalypse Now” (1979). Denna gång fick han spela ut hela sitt register som det surftokiga machomonster som attackerade vietnamesiska byar till tonerna av Wagners ”Valkyrieritten” och levererade den odödliga repliken: ”I love the smell of napalm in the morning!”

Det som gjorde Duvall unik i Hollywood var hans villighet att ta roller som inte alltid framställde honom i fördelaktig dager. I ”Esset” (1979) spelade han en osympatisk överste vars auktoritet krackelerar när han förlorar en basketmatch mot sin son. Som manusförfattaren William Goldman uttryckte det i sin bok ”Adventures in the Screen Trade”: ”Ingen stjärna skulle någonsin göra den scenen.” Men det var precis vad som gjorde Duvall till en skådespelarnas skådespelare – hans kompromisslösa inställning till rollgestaltning.

Under sin långa karriär medverkade Duvall i flera betydelsefulla filmer under 1970-talet, som den mediekritiska ”Network” (1976). På 1990-talet spelade han mot Michael Douglas i ”Falling Down” (1993), där han gestaltade den sansade polisen som försöker stoppa en bitter mans våldsamma utbrott.

Duvalls närvaro i en filmproduktion var ofta ett kvalitetstecken. Han var aldrig den som sökte rampljuset, men levererade konsekvent starka prestationer med en naturlig auktoritet som påminde om skådespelare som Clint Eastwood och Tommy Lee Jones, men utan att framhäva sig själv.

Hans sista filmroll blev i ”The Pale Blue Eye” från 2022, där han spelade mot Christian Bale och Harry Melling. Efter mer än sex decennier i filmbranschen lämnar Robert Duvall efter sig ett imponerande arv av oförglömliga rollprestationer.

Duvalls bortgång markerar slutet på en era i Hollywood. Han representerade en generation skådespelare som prioriterade hantverket framför stjärnglansen och vars närvaro gav varje film en särskild dignitet. Det är osannolikt att vi kommer att se en skådespelare med samma kombination av subtilitet, auktoritet och konstnärlig integritet inom den närmaste framtiden.