Stockholm Pride har återigen förvandlat huvudstaden till en arena för kampen om hbtqi-personers rättigheter – en vecka fylld av protest, gemenskap och kärlek. Men årets firande har kastats in i en komplex debatt efter det dödliga terrorattentatet vid pride-paraden i Berlin, där en kvinna dödades och 29 personer skadades när en bil körde in i folkmassan vid Tiergarten.

Den tyska medborgaren Abdul Ballout, 21 år, är huvudmisstänkt för dådet. Enligt tyska medier ska han tidigare ha försökt ansluta sig till terrororganisationen Islamiska staten. Händelsen har omedelbart väckt intensiva diskussioner om fundamentalism, hat mot hbtqi-personer och islamofobi i Europa.

Attacken i Berlin är ännu en påminnelse om den utsatthet som queera personer fortsätter att möta världen över. Pride-evenemang, som grundades som proteströrelser för jämlikhet och rätten att existera öppet, har alltid varit måltavlor för hatgrupper med olika ideologiska bakgrunder. Men det som nu utspelas i diskussionerna efter attacken är en problematisk tendens där offren för våldet används som instrument i en bredare politisk agenda.

I debatten har vissa röster valt att fokusera tungt på gärningsmannens religiösa och etniska bakgrund. Dessa grupper, ofta förknippade med högerpopulistiska rörelser, uttrycker fördömande av dådet samtidigt som de använder händelsen för att sprida misstänksamhet mot muslimer som kollektiv. Det är en strategi som förekommer allt oftare i Europa, där tragiska händelser blir verktyg för att legitimera främlingsfientlighet.

Paradoxalt nog är det ofta samma krafter som högljutt kritiserar gärningsmannens påstådda religiösa motiv som också aktivt motarbetar hbtqi-personers rättigheter i andra sammanhang. De protesterar mot transpersoners synlighet, dragqueens på bibliotek och pridefiranden i det offentliga rummet. Deras plötsliga solidaritet med queera personer framstår mot den bakgrunden som opportunistisk snarare än genuint engagerad.

Fenomenet är inte nytt. Hbtqi-personers utsatthet har vid upprepade tillfällen instrumentaliserats för att rättfärdiga diskriminering mot andra minoriteter, särskilt muslimer. Det skapar en farlig dynamik där utsatta grupper ställs mot varandra, trots att de ofta delar erfarenheter av marginalisering och hot från extremistiska krafter.

Gärningsmannens motiv är självklart centralt för förståelsen av dådet. Om attacken drevs av religiös fundamentalism kopplad till IS-ideologi måste det fördömas utan reservation. Fundamentalism i alla dess former – religiös, politisk eller annan – utgör ett hot mot öppna samhällen och särskilt mot de som lever utanför normativa ramar.

Men det är en avgörande skillnad mellan att kritisera fundamentalistiska idéer och att stigmatisera miljontals människor som delar gärningsmannens religion eller etniska bakgrund. Den förra är nödvändig, den senare är diskriminering. Att behandla världens muslimska befolkning som kollektivt ansvarig för en individs våldsgärning är både orättvist och kontraproduktivt för kampen mot extremism.

Den queera rörelsens historia är fylld av våld och motstånd. Från Stonewall-upproppen 1969 till attacken mot nattklubben Pulse i Orlando 2016 har hbtqi-personer kämpat för sin rätt att existera trots hot och våld från olika håll. Varje attentat är en påminnelse om att kampen för lika rättigheter och säkerhet inte är över.

Efter attacken i Berlin behöver världens queera befolkning utrymme att sörja, samlas och fortsätta sin kamp. Det kräver solidaritet som är äkta, inte selektiv. Verklig solidaritet innebär att stå upp för hbtqi-personers rättigheter samtidigt som man vägrar låta hat mot en minoritet bli ett argument för att attackera en annan.

Det mest effektiva sättet att hedra offren i Berlin är inte att sprida misstänksamhet mot muslimer som grupp. Det är att bekämpa fundamentalism oavsett varifrån den kommer, att försvara alla människors rätt att leva öppet och fritt, och att bygga broar mellan utsatta grupper istället för att gräva diken mellan dem.

I en tid präglad av polarisering och växande extremism på olika håll blir det alltmer viktigt att hålla fast vid principer om mänskliga rättigheter för alla, utan undantag. Pride-rörelsens kärna har alltid varit inkludering och kampen mot förtryck. Den kampen förlorar sin kraft om den blir ett vapen mot andra förtryckta grupper.