Mina Asp Romefors: Taylor Swift behöver ta en paus och växa upp

Taylor Swifts senaste albumutgåva, ”The Life of a Showgirl: The Encore”, har fått ett kyligt mottagande bland kritiker – men det har inte stoppat de fyra nya låtarna från att gå direkt in på Billboard Hot 100. Det är en påminnelse om den klyfta som allt oftare uppstår mellan konstnärlig bedömning och kommersiell framgång i dagens musikindustri.

Albumet, som släpptes i september, är en deluxeversion av ”The Life of a Showgirl” och innehåller fyra nyskrivna spår. För Taylor Swift är det ett välbekant mönster: att återkomma till redan släppt material och fylla på med nya låtar för att säkra topplistepositioner. De fyra nya spåren gick samtliga in på Billboard Hot 100, vilket befäster hennes fortsatta dominans på den globala musikmarknaden – men kritiken mot musiken är desto hårdare.

I en uppmärksammad svensk kommentar beskrivs de nya låtarna som hennes svagaste på över ett decennium. Särskilt hård dom får ”Cleveland!”, där melodin jämförs med något en elev i åttonde klass skulle kunna skapa i ett enkelt musikprogram. Texten, som handlar om att hitta den enda personen i världen som inte finner henne outhärdlig, beskrivs som närmast parodisk.

Kritiken väger tungt mot bakgrund av Swifts senaste år. Efter hyllade album som det folkinspirerade ”Folklore” och det syntpoppiga ”Midnights” har hon befäst sin ställning som en av sin generations främsta låtskrivare. Men den som förväntat sig ytterligare konstnärlig utveckling fick i stället ett album som, enligt bedömaren, saknar både vision och musikaliskt nytänkande.

Kritiken kommer också i ett känsligt läge för Swift. I somras, på USA:s nationaldag, gifte hon sig med NFL-stjärnan Travis Kelce, och fansen har länge spekulerat i hur hennes musik ska påverkas av att den evigt hjärtkrossade popstjärnan äntligen funnit kärleken. Svaret, enligt kritikerna, är en skiva som snarare bekräftar bilden av en artist som tappat den konstnärliga kompassen.

Men bland hennes fans, de så kallade swifties, möts kritiken av hårt motstånd. De har försvarat låten med att den är satirisk och jämfört den med en scen i Shakespeares ”Hamlet”, där prinsen försöker framkalla en reaktion hos kung Claudius. Enligt den tolkningen försöker Swift helt enkelt provocera medierna och hålla diskussionen om sig själv vid liv.

Den förklaringen avfärdas dock av kommentatorn, som menar att Swift inte längre förvaltar ett kulturellt kapital utan ett ekonomiskt. Hon beskrivs som ett symptom på en bredare utveckling i musikindustrin, där konstnärlig kvalitet allt oftare mäts i försäljningssiffror, streams och listplaceringar snarare än i vad musiken faktiskt förmedlar. Hennes återutgivningsstrategi – att gång på gång släppa nya varianter av gamla album – framställs som ett uttryck för en rädsla att förlora relevans.

Det här är inget unikt för Swift. Deluxeversioner, jubileumsutgåvor och återutgivningar med bonusspår har blivit en allt vanligare strategi bland etablerade artister som vill maximera intäkterna och hålla sig kvar i strålkastarljuset. För Swift, som byggt en betydande del av sin senare karriär på att återinspela sina tidigare album i ”Taylor’s Version”-serien, har strategin varit exceptionellt framgångsrik ur ett kommersiellt perspektiv.

Samtidigt väcker det frågor om vad kulturell relevans egentligen innebär. Med en lika lojal som mobiliseringsbenägen fanskara kan Swift i princip släppa vilket material som helst och ändå toppa listorna, konstaterar kritikern. Att ha en hängiven publik är dock inte detsamma som att vara konstnärligt nödvändig – en distinktion som blir allt viktigare i en tid där musiken allt mer formas av algoritmer och marknadsmekanismer.

Frågan är om något kommer att förändras. Swift har gång på gång visat att hon vet exakt hur hon ska navigera i det moderna musiklandskapet, där listplaceringar och streamingsiffror är valuta. Men om kritikerna har rätt i att hennes kreativa vision nu underordnas kommersiella intressen, kan det på sikt påverka hennes ställning – inte hos fansen, men väl hos dem som värderar musik utifrån dess konstnärliga värde.

Kanske vore en paus det bästa, menar bedömaren – inte bara för att Swift ska hitta tillbaka till proportionerna mellan produktivitet och kreativitet, utan också för att musiken ska få genomgå samma utveckling som artisten själv. Och för fansen handlar det om att inse att kärleken till en artist också måste rymma förmågan att säga ifrån när något inte håller måttet – utan att behöva jämföra en enkel poplåt med Shakespearedrama.