Sanna: I stan är jag osynlig – på landet morsar alla

Sanna Torén Björling har i ett nytt kåseri i Dagens Nyheter väckt frågan om varför människor undviker att hälsa på varandra när de möts i stadens natur. Texten utgår från en tidig morgonjogg på Djurgården, där markdimman ligger tät över stigarna och en räv rör sig alldeles intill bebyggelsen. Naturen är det bästa med Stockholm, konstaterar hon – men mötena med andra morgonmotionärer präglas av en tystnad som få vågar bryta.

Djurgården är en av Stockholms viktigaste gröna lungor och ett av stadens mest älskade rekreationsområden. Sedan 1995 ingår ön i Sveriges första nationalstadspark, en status som ger området ett särskilt skydd. Under soliga helger väller människor ut i parken för att promenera, fika och umgås. Men under tidiga morgnar och sena kvällar är området nästan folktomt. Det är i den kontrasten som kåseriets kärna ligger: trots att de som rör sig på stigen är få, och trots att alla befinner sig där av samma skäl, undviker de flesta varandras blickar. Blicken fästs i stället på hunden, på molnet eller på träden. Ingen hälsar – och det gäller åt båda hållen.

Den sociala koden i staden skiljer sig markant från den som råder på landsbygden. På landet hälsar alla på alla, med en höjd hand eller en kort nick, och det är som det ska vara. Torén Björling funderar i texten över om det är just avgränsningen som gör skillnaden – att människor på en ö är förenade av vattnet runtom. Där känns det civiliserat att signalera att den man möter syns och har konturer, fastän civilisationen i sig är så mycket mindre, skriver hon. I staden tycks motsatsen gälla: att inte störa har blivit en oskriven lag.

Det finns dock undantag. Vid den simhall i Stockholm som Torén Björling brukar besöka har stammisarna som samlas på trappan strax före öppning klockan halv sju utvecklat en egen social ritual. Där säger alla hej. En del småpratar, andra är tysta, men alla bekräftar varandra som människor. Det är, skriver hon, ett litet men betydelsefullt undantag från storstadens anonymitet.

Kåseriet lyfter även fram forskningen om naturens betydelse för människans hälsa. En av simhallens stammisar visar upp en bok om hur naturens inverkan på människan kan mätas, bland annat genom hjärnans respons på att vistas nära skog respektive vatten. Forskningen på området har vuxit kraftigt under senare år, inte minst i takt med att allt fler människor lever i städer och grönområden blivit en central fråga i stadsplaneringen. Begreppet skogsbad, som myntades i Japan, är ett exempel på hur naturens hälsoeffekter fått internationell uppmärksamhet. Men vad vetenskapen säger om morgonen och dimman, det är ännu oklart, konstaterar Torén Björling.

För Stockholm är frågan om tillgången till naturen ständigt aktuell. Staden byggs tätt, och nya bostadsprojekt möter ofta motstånd när de riskerar att inkräkta på grönområden. Djurgården, med sin historia som kunglig jaktpark och sin nu öppna karaktär, är ett av de områden som både lagstiftning och opinion skyddar särskilt. Men kåseriet väcker också en annan fråga: vad gör människor med varandra när de befinner sig i naturen? Räcker det att vistas i skogen för att må bra, eller behövs också bekräftelsen från andra människor?

Beskrivningen lär kännas igen för många stockholmare. Att inte hälsa på främlingar är ett känt storstadsfenomen, men i en naturmiljö blir det tydligare. Kanske är det kombinationen av naturupplevelse och social distans som gör morgonmötet så märkligt. I skogen ligger förväntningen på öppenhet närmare till hands – men stockholmarna håller fast vid den urbana koden.

Kåseriet är ingen uppmaning till att alla måste hälsa på alla. Det är snarare en stilla undran över varför det så ofta uteblir. De få gånger hon själv säger god morgon kan hon uppfattas som udda i ett sammanhang där alla gör allt för att inte störa, skriver hon.

Mot slutet återkommer hon till dimman och frågan om vad vetenskapen ännu inte kan mäta. Kan forskningen säga något om vad som händer i människan när hon rör sig genom morgondimman, eller när två främlingar möts på en stig utan att egentligen se varandra? Det finns värden i de mötena som inte låter sig fångas i siffror – men som gör skillnad för hur en stad upplevs.