Mumifierad dotter vaknar upp i ruttna tänder i en sarkofag

De egyptiska hemligheterna kommer hem – när ”The mummy” tar skräcken till nya höjder

I den senaste skräckfilmen från regissören Lee Cronin, känd för sin tidigare ”Evil Dead Rise”, möter publiken en ny tolkning av mumietemat – långt från Boris Karloffs klassiska monster. Filmen, som i Sverige fått den förenklade titeln ”The mummy” istället för det internationella ”Lee Cronin’s The mummy”, tar ett väletablerat koncept och vrider det till något både bekant och oväntat.

Jack Reynor, som många känner igen från Ari Asters ”Midsommar”, spelar en amerikansk utrikeskorrespondent i Kairo. Precis när karriären tar fart med ett drömjobb i New York, försvinner hans dotter Katie under mystiska omständigheter. Kidnapparen – en tatuerad kvinna med ockulta kopplingar – tar barnet strax innan en biblisk sandstorm sveper över staden.

Åtta år senare har familjen omlokaliserats till det karga Albuquerque i New Mexico, där livet fortsatt med en ny dotter. Då kommer det oväntade samtalet: Katie har hittats levande i en sarkofag ombord på ett kraschat flygplan. Men återföreningen blir allt annat än lycklig när dottern visar sig vara gravt förändrad, med död blick, förruttnande tänder och vildvuxna naglar som hon använt för att klösa sig själv.

”The mummy” utmärker sig i hur den balanserar mellan det intimt skrämmande och storskaliga katastrofscener. I filmens första akt känns det nästan som en påkostad Hollywoodproduktion med sina väderfenomen och explosioner. Men sedan skiftar tonen när familjen försöker integrera sin förändrade dotter i vardagen. Katie, som knappt kan kommunicera förutom genom våldsamma utbrott, äter skorpioner och läcker kroppsvätskor i en groteskt effektiv gestaltning.

Filmens estetik har tydliga influenser från skräckgenrens storheter. Sam Raimis kreativa kameraarbete, särskilt från ”Evil Dead”-serien, syns i Cronins visuella berättande. Även influenser från William Friedkins ”Exorcisten” blir uppenbara i Katie-karaktärens besatta rörelsemönster och fysiska transformation. Ljuddesignen spelar dessutom en central roll för att skapa nervslitande stämningar som förstärker det visuella.

Särskilt anmärkningsvärt är filmens hängivenhet till praktiska specialeffekter och kroppslig skräck. När Katie genomgår sin fysiska metamorfos spar inte Cronin på krutet – en särskilt minnesvärd scen involverar en tånagel som lossnar tillsammans med en hudflik från smalbenet. För entusiaster av gammaldags kroppslig skräck erbjuder filmen en buffé av välgjorda och obehagligt övertygande effekter.

Trots sina kvaliteter lider ”The mummy” av en ojämn struktur och överflödiga scener som späder ut intensiteten. Efter en stark start tappar filmen tempo i mittpartiet innan den samlar kraft igen för en frenetisk final. Jämfört med Cronins tidigare ”Evil Dead Rise”, som med sin mer fokuserade berättelse om familjeförstörelse höll ett jämnare tempo, känns denna film stundtals utspädd.

För svenska biobesökare representerar ”The mummy” ett intressant alternativ i höstens filmutbud. Filmens blandning av psykologisk skräck och visuella excesser placerar den i en tradition av kroppslig skräck, men med moderna produktionsvärden och en familjedynamik som skapar emotionell resonans bortom de rena chockeffekterna.

Lee Cronin har med ”The mummy” skapat ett nytt kapitel i sin växande skräckfilmografi, där fysisk förruttnelse och familjetrauma vävs samman till en kuslig helhet. Även om filmen inte når samma koncentrerade intensitet som hans tidigare verk, visar den hans fortsatta utveckling som en av skräckgenrens mest intressanta nya röster. För genrefans erbjuder den en tillräckligt unik upplevelse för att förtjäna sin plats i bioduken, medan mer känsliga tittare bör vara förberedda på både emotionella och visuella utmaningar.