SVT:s beslut att bjuda in den kontroversiella högeraktivisten Nick Alinia som paneldeltagare i underhållningsprogrammet ”Invandrare för svenskar” har väckt stark kritik. En av programmets egna medverkande ifrågasatte valet direkt när hon såg honom i SVT-huset, inte som föremål för granskning, utan som en av panelisterna.

Kritiken riktar sig inte mot Alinias rätt att yttra sig, utan mot public service val att ge honom en plattform i ett underhållningsprogram. Programmet ”IFS”, som sänts i SVT sedan 2022, bygger på gemenskap, igenkänning och humor kring erfarenheten av att leva i Sverige med rötter någon annanstans. Det är just denna programidé som nu ifrågasätts när någon med Alinias politiska profil bjuds in.

Nick Alinia beskrivs inte som en person som enbart skrivit provocerande debattartiklar, utan som en aktivist vars offentliga gärning bygger på konfrontation och uthängningar. Han har enligt uppgift kopplingar till miljöer som public service normalt sett borde granska kritiskt, snarare än att bjuda in till vad som beskrivs som en ”mysig panelgemenskap”.

Ironiskt nog har SVT själva tidigare rapporterat om hur Alinia delat ett klipp där en person med antifascistiskt budskap trycks upp mot en vägg av en Aktivklubb Sverige-aktivist och tvingas klä av sig. Till detta tillade Alinia kommentaren: ”Ibland får saker konsekvenser.” Detta väcker frågor om bedömningen bakom inbjudan till ett underhållningsprogram.

Kritiken betonar att det finns en fundamental skillnad mellan yttrandefrihet och redaktionellt ansvar. Ingen ifrågasätter Alinias rätt att uttrycka sina åsikter inom lagens gränser. Tvärtom menar kritikerna att hans åsikter ska tas på tillräckligt stort allvar för att granskas hårt. Men att SVT erbjuder honom en plats i ett underhållningsprogram, där hans närvaro förvandlas till ett inslag i ett skämtmaskineri, är något helt annat.

Public service har enligt kritikerna ingen skyldighet att göra extremistiska miljöer folkliga. Ingen demokratisk princip kräver att människor som byggt sin plattform på att jaga, hänga ut och skrämma meningsmotståndare ska få sitta i en humorpanel och skratta bredvid dem som deras politik ytterst riktar sig mot.

Frågan handlar inte om censur eller att undvika svåra ämnen. Tvärtom menar kritikerna att SVT borde granska extremhögern, skildra de miljöer där unga män radikaliseras och ställa frågor till personer som sprider propaganda från våldsbejakande grupper. Public service ska kunna intervjua Nick Alinia – men då ska det göras journalistik, inte underhållning.

”IFS” har i sina bästa stunder varit ett program som skrattar åt det svenska, åt missförstånd, åt kulturkrockar och de absurda små detaljerna som bara blir synliga när man både står innanför och utanför majoritetssamhället. Programmet har fungerat tack vare värme, självdistans och en känsla av att de som sitter där har rätt att driva med Sverige eftersom de också är Sverige.

Att bjuda in en person vars politiska projekt beskrivs som att misstänkliggöra just detta ”vi” är enligt kritikerna inte att bredda samtalet. Det är att låta programformatets egen idé användas mot sig själv. När ett program bygger på gemenskap och igenkänning över kulturgränser, blir det problematiskt att inkludera någon vars politiska verksamhet går stick i stäv med dessa värderingar.

Debatten belyser en större fråga om public service roll och ansvar. SVT har ett uppdrag att granska, informera och underhålla – men dessa roller ska hållas isär. När gränsen mellan journalistisk granskning och underhållande inkludering suddas ut, riskerar public service att normalisera ståndpunkter som egentligen borde granskas kritiskt.

Kritiken visar också på svårigheten i att navigera mellan öppenhet för olika åsikter och ansvaret för vilka plattformar man erbjuder. Principen om att människor ska få mötas i samtal är viktig, men det finns en skillnad mellan dialog och legitimering. Ett underhållningsprogram ger en annan typ av plattform än ett granskande nyhetsformat.

Frågan är inte om Nick Alinia får tala – det får han. Frågan är om SVT ska göra honom till en del av familjeunderhållningen. Det är en fråga om redaktionellt ansvar, inte om yttrandefrihet. Public service måste kunna göra bedömningar om vilka sammanhang som är lämpliga för olika typer av medverkan.

När SVT nu kritiseras för sitt val menar kritikerna att kanalen gömmer sig bakom yttrandefriheten när frågan egentligen handlar om redaktionellt omdöme. Det handlar om att förstå skillnaden mellan att ge någon en plattform för granskning och att bjuda in dem till gemenskap och skratt. Den distinktionen är central för public service uppdrag och trovärdighet.