Nektar – befriande old school

Stockholms kulturfestival bjöd i år på en konsert som fått Dagens Nyheters recensent Alexandra Sundqvist att höja på ögonbrynen. Framträdandet gjordes av det unga Göteborgsbandet Nektar, med en frontman som bara är 18 år gammal. I sin recension beskriver Sundqvist bandet som ”befriande old school” – en formulering som väcker nyfikenhet kring både musiken och den scen som format dem.

Nektar kommer från Göteborg, en stad som under decennier varit en plantskola för svensk rock- och popmusik. Från 70-talets progg via 90-talets indie och fram till dagens allt mer genreöverskridande utbud har staden levererat artister som satt avtryck långt utanför landets gränser. Att ett nytt band därifrån nu fångar uppmärksamhet på en av Sveriges största festivalscener är därför ingen slump. Göteborgs musikscen är tät, med ett starkt nätverk av spelställen, repor och mindre skivbolag, vilket ger unga grupper en unik möjlighet att utvecklas i en kreativ miljö.

Det som verkar utmärka Nektar är just en medveten återgång till ett äldre, rakare uttryck. I en tid där mycket musik produceras digitalt och anpassas för algoritmer, framstår ett band som litar på förstärkare, distorsion och traditionell låtstruktur som både modigt och uppfriskande. Uttrycket ”old school” kan här handla om allt från garagerockiga riff till ett scenframträdande som inte lutar sig mot synkad koreografi eller avancerad ljusshow utan på ren musikaliskt närvaro. För en ung publik som vuxit upp med strömningstjänster kan mötet med en sådan attityd bli en ögonöppnare.

Att frontmannen bara är 18 år förstärker bilden av ett band som är i början av något. Det är ovanligt att en så ung musiker bär ett helt framträdande med en självklarhet som tycks ha imponerat på en recensent. Åldern kan också vara en del av förklaringen till ”old school”-känslan: en tonåring som växer upp i dagens musiklandskap kanske söker sig bakåt för att hitta något autentiskt att ta spjärn emot. Att referera till äldre rocktraditioner blir då inte nostalgiskt utan snarare ett sätt att skapa en egen identitet i ett allt mer mättat utbud.

Stockholms kulturfestival spelar en viktig roll för att exponera nya akter. Festivalen, som hålls i huvudstaden under sommaren, samlar en bred publik och ger både etablerade och oetablerade artister plats. För ett band som Nektar innebär ett framträdande där en rikstäckande tidning skriver om det en betydande exponering. Det kan i förlängningen leda till fler bokningar, skivkontrakt och en väg ut i Europa.

Inom musikbranschen syns just nu en tydlig trend: unga lyssnare söker sig till liveframträdanden och fysiska format som vinyl. Biljettintäkterna från konserter har ökat stadigt, och för många nyare band är det just scenen – inte strömningen – som bygger en publik. I det ljuset blir en recension som Alexandra Sundqvists inte bara en kommentar om en enskild konsert, utan också ett tecken på att en ny generation musiker värdesätter något annat än viral framgång.

Nektar har ännu ingen stor diskografi och är sannolikt okänt för de flesta. Men sådana här ögonblick, när en kritiker fångar ett band i ett tidigt skede, är ofta det första steget mot en större karriär. Göteborg har genom åren fostrat allt från Håkan Hellström till The Knife, och det är fullt möjligt att Nektar på sikt kan skriva in sig i den berättelsen.

Det återstår att se vad som kommer härnäst. Men en sak är säker: när ett gäng tonåringar från Göteborg får en recensent att använda ord som ”befriande” och ”old school” i en och samma mening, finns det anledning att hålla ögonen på dem. Stockholms kulturfestival har genom åren lanserat flera akter som senare blivit stora, och med den här insatsen har Nektar visat att de har potential att bli nästa namn att lägga till den listan.

I en tid där musikindustrin ofta präglas av snabba trender och kortsiktiga genombrott, känns Nektars framtoning som en påminnelse om att det fortfarande finns plats för band som bygger sin konst på hantverk och scennärvaro. Om recensionen får rätt, är det kanske inte bara ett nytt band vi har att vänta – utan också ett kvitto på att den svenska rockscenen har en livfull framtid.