Ett brutet samhällskontrakt – när landsbygden lämnas kvar

Det var en gång en gul postbuss som stannade vid grusvägskälet i Myckelgensjö. Året var 1980, och för en sjuårig pojke var detta början på ett sommaräventyr. Chauffören, vars ansikte lyste under skärmmössan, berättade historier om människorna i husen de passerade medan bussen färdades genom det norrländska landskapet.

De gula postbussarna med blå rand och kungligt horn var långt mer än bara transportmedel. De representerade en statlig närvaro i Sveriges minsta byar, en service som dagligen betjänade Norrlands avlägsna områden. Ombord trängdes människor, paket och postväskor, medan släpvagnarna fraktade allt från getter till frysboxar.

Postens diligenstrafik, som var det officiella namnet, drevs med konstanta förluster från starten 1923 fram till nedläggningen 1991. Men det var en kostnad som Posten accepterade utan protest. För vem skulle annars köra till orter som Kvikkjokk, Solberg och Bakvattnet? Postbussen var en konkret symbol för ett samhällskontrakt: även de som bodde i avlägsna bygder hade rätt till service.

Fyrtio år senare står en annan sjuåring på en helt annan plats men med ett budskap som ekar från samma grundtanke. I Gällivare håller pojken upp ett plakat med texten ”Vi finns oxo!” Protesten gäller neddragningarna av nattågen till övre Norrland. Trafikverket har bett regeringen om mer pengar för att upprätthålla trafiken, men fått avslag. Ingen operatör vill köra sträckorna – det är helt enkelt inte lönsamt.

Samtidigt pågår en annan avveckling. Postnord stänger sina sista kontor i Sorsele, Dorotea och Åsele för att, enligt egen utsago, ”skapa en effektiv organisation”. De lokala brevbärarna, som kände alla i byarna och som kunde svänga förbi en ensam pensionär om lampan i köksfönstret inte lyste som vanligt, ersätts av en centraliserad organisation långt borta. Den personliga omsorgen, som tidigare sträckte sig långt bortom regelverket, försvinner.

När Dagens Nyheter nyligen försökte få en kommentar om postnedläggningarna från ansvariga politiker, blev de bollades mellan civilministern och finansministern. Till slut hänvisades de till Postnord, som avböjde att kommentera. Ingen verkar vilja ta ansvar för konsekvenserna av besluten.

Denna utveckling väcker allvarliga frågor om samhällskontraktets framtid. När den statliga närvaron blir allt mer villkorad av lönsamhetskrav, vad händer då med tilliten till samhällets institutioner? När principen ”bär det sig inte, blir det inget” appliceras på grundläggande samhällsservice, förändras relationen mellan medborgare och stat fundamentalt.

I spåren av dessa förändringar kan man skönja en gradvis urholkning av den samhällssolidaritet som länge varit ett kännetecken för den svenska modellen. När postkontor, tågförbindelser och annan service försvinner från mindre orter, försvinner också den konkreta upplevelsen av att samhället bryr sig om alla sina medborgare, oavsett var de bor.

Kontrasten mellan den sjuårige pojken som åkte postbuss 1980 och sjuåringen med plakatet i Gällivare 2023 berättar en historia om ett förändrat Sverige. Om ett samhällskontrakt som sakta men säkert omförhandlas, utan att alla berörda parter får delta i samtalet.

När statliga institutioner drar sig tillbaka från landsbygden, lämnas människor med en känsla av att vara bortglömda trots att de bidrar till samhället genom skatter och arbete. Kvar står en sjuåring med sitt plakat och ett budskap som både är en påminnelse och en fråga: ”Vi finns oxå!” – men kommer någon att se oss?

I många landsbygdskommuner blir Systembolaget en av de sista statliga institutioner som finns kvar – en ironisk påminnelse om hur prioriteringarna ser ut när lönsamhet ställs mot samhällsservice. Det är ett konkret exempel på hur samhällskontraktet har förändrats: från ett kontrakt baserat på medborgarskap och gemensamt ansvar, till ett kontrakt där ekonomiska kalkyler väger tyngre än människors behov av att känna sig sedda och inkluderade.