Noah Kahans album är besvärande fantasilöst

Den amerikanska folkpoppen lever vidare med Noah Kahan

Folkpoppen har dominerat delar av musikscenen sedan mitten av 2000-talet med sin mjuka och melankoliska klang. Genren har både gett upphov till kommersiella framgångar som Mumford & Sons och mer indie-orienterade artister som Fleet Foxes och Bon Iver. I detta landskap placerar sig nu amerikanska Noah Kahan med sitt nya album ”The great divide”.

Efter den oväntade succén med låten ”Stick season” för fyra år sedan, som blev viral på YouTube, har Kahan nu rekryterat tunga namn till sitt uppföljningsalbum. Bon Ivers frontfigur Justin Vernon medverkar på flera låtar, och The Nationals Aaron Dessner, känd för att hitta balansen mellan mainstream och alternativt, står för delar av produktionen.

Resultatet är en produktion som låter tekniskt fulländad och smakfull, men som tyvärr inte lyckas ta sig ur genrens välkända ramar. I svagare ögonblick kan musiken påminna om James Blunts ”You’re beautiful”, om än med ett lager av Pitchfork-indie över sig. I andra stunder framstår Kahan mest som en beundrare av förebilden Justin Vernon, utan att tillföra något väsentligt nytt.

29-åringen från Vermont visar dock viss talang som historieberättare. Albumets öppningsspår ”Late in August” utgör en stillsam skildring av vänskapsband i småstadsmiljö, där framtidsutsikterna är begränsade – en tonsatt version av filmen ”Good Will Hunting”, men utan huvudkaraktärens briljans. Det är en lovande början som skapar förväntningar som resten av albumet tyvärr inte lyckas uppfylla.

Kahans röst är ljus och behaglig, men texterna tenderar att bli ordrika utan att nödvändigtvis förmedla något väsentligt. Hans berättartekniker lånar från en nostalgisk, Springsteensk tradition av arbetarklasskildringar från den amerikanska landsbygden, men utan samma tyngd eller originalitet.

Efter genombrottet med ”Stick season” har förväntningarna på Kahan varit höga. Den växande amerikanska folkpopscenen har under de senaste åren sett många artister slå igenom för att sedan försvinna i periferin igen. Frågan är om Kahan kommer att kunna bryta detta mönster och etablera en långvarig karriär.

”The great divide” är på många sätt ett typexempel på den moderna amerikanska folkpoppen – tekniskt välproducerad men utan större konstnärliga risker. För att verkligen nå sin fulla potential skulle Kahan behöva våga utmana genrens konventioner och hitta en mer distinkt egen röst. En viss potential finns onekligen, men den realiseras inte fullt ut på detta album.

Albumet släpps via Republic Records, ett dotterbolag till Universal Music Group, vilket visar på de kommersiella förväntningarna på Kahans musik. Med rätt singlar och marknadsföring kan Kahan potentiellt nå en bred publik, men om han vill vinna kritikernas hjärtan krävs mer musikaliskt mod och nytänkande.

Medan ”Late in August” visar att Kahan har förmågan att beröra med sina berättelser, känns albumet som helhet som ett steg i en alltför bekant riktning inom en genre som efter nästan två decennier börjar kännas utmattad. Det finns en känsla av att Kahan håller sig inom sin trygghetszon, när det är precis vad han – och hela folkpopgenren – skulle behöva utmana.