Ung teaterpublik hungrar efter engagemang, inte ”påfunds-teater”

En ny debatt om teaterns framtid har blossat upp efter Jonas Gardells inlägg i Expressen, där han ifrågasatte bristen på nyskrivna pjäser av dramatiker. DN:s kritiker Kristina Lindquist svarade med att beskriva Gardells längtan efter klassisk dramaturgi som ”hopplöst föråldrad”. Men enligt unga röster inom teatern är det snarare kritiken mot traditionell dramaturgi som känns daterad.

På Göteborgs stadsteaters nattshow ”Elfte timmen” blir det tydligt vad den unga publiken faktiskt vill ha. När den stående akten ”Drunk Strindberg” framför en scen ur ”Fröken Julie” händer något anmärkningsvärt. Publiken, bestående av 350 personer ur generation Z, tystnar plötsligt. När de förstår att Jean uppmanar Julie att ta sitt liv börjar de ropa uppmaningar: ”Gör det inte!”, ”Han är så facking toxic”, ”Dumpa din pojkvän!”.

Detta engagemang från publiken är precis vad som ofta saknas på de större scenerna – förmågan att verkligen beröra sin publik.

Det Gardell beskriver är enligt unga teaterskapare inget nytt fenomen utan något som pågått länge. De kallar det ”påfunds-teater” – en stil som dominerat sedan det ”coola” 00-talet, då teatrala provokationer som att kissa i tårtor hyllades av kritiker.

När teaterdebatten blossade upp förra året var det många medelålders kulturpersonligheter som kastade sig in i diskussionen. De pekade ut olika syndabockar: sänkt kulturstöd, kritiker och homogenitet inom branschen. Men enligt yngre teaterskapare handlar problemet snarare om att teatern själv har kväft sin egen glöd.

”Påfunds-teatern” kännetecknas av att koncept och idéer ställs över själva berättelsen. Det kan vara en Hamlet som rappar eller en tredubblad Julia – spektakulära grepp som ofta gör föreställningarna osammanhängande. För publiken blir det svårt att förstå vad som egentligen står på spel för karaktärerna. Resultatet blir en förvirrad åskådare som tänker: ”Det var nog bra, det var bara jag som inte förstod.”

I ett svar till Gardell i Göteborgs-Posten förklarade gruppen bakom Dramatens ”Fäbodjäntan” sin tvärkonstnärliga arbetsmetod med att ”när vissa estetiker eller arbetsmetoder dominerar för länge uppstår ett behov av att tänja, bryta och omförhandla”. De har en poäng, men glömmer att de själva numera tillhör institutionerna.

Scenskolestudenter möter idag kurser i devising (där ensemblen tillsammans utformar föreställningen under repetitionerna) och drag-workshops. All scenkonst har naturligtvis sitt berättigande, men den som tidigare simmat motströms bör inse att strömmen nu har vänt.

Unga frigrupper som Rostvit och Hjärter fem skapar idag föreställningar som vågar försöka beröra sin publik. De berättar om livet, relationer och vad det innebär att vara människa – något som faktiskt är mycket svårare än att vara ”nyskapande” genom påhittade koncept.

När Kristina Lindquist recenserade ”Natten är dagens mor” på Malmö stadsteater kritiserade hon föreställningen för att vara alltför traditionell. Men när hon skriver att klassiskt historieberättande hör hemma på strömningstjänsterna missar hon teaterns verkliga styrka. I en värld fylld av krig och skärmparalys längtar den nya generationen efter en teater som kan engagera och beröra.

Det handlar inte om nyskrivet kontra klassiker, eller devising kontra dramatik. Det handlar om att få skratta och gråta tillsammans med andra människor, i samma rum.

Blickar man ut över publiken på ”Elfte timmen” ser man inte Tiktok-zombier med begränsad koncentrationsförmåga. Man ser 350 engagerade ungdomar som tagit sig ut ur hemmet för att uppleva livets essens. De vill ha kyssar, intriger och död. De vill ha stjärnhimlar, döskallar och baler på slottet. De vill ha kärlek, blod och tårar – inte konceptuella provokationer för provocerandets skull.

Teaterns framtid ligger kanske inte i att vara nyskapande till varje pris, utan i att våga beröra sin publik på riktigt, oavsett om det sker genom klassiska eller moderna berättarformer.