Oumbärliga vittnesmål från det yttersta mörkret

Den syriska författaren och journalisten Samar Yazbek har skrivit en bok som bygger på överlevandes vittnesmål från Gazaremsan. Ger er av, annars dör ni. Berättelser från folkmordets Gaza har nyligen kommit ut på svenska, översatt av Marie Anell och utgiven av det oberoende bokförlaget Ordfront. Boken, som är på 232 sidor, har fått en framträdande plats i den svenska litterära debatten och har recenserats i såväl Dagens Nyheter som andra stora dagstidningar.

Vittnesmålen samlades in under våren 2024 bland människor som tagit sig till Doha i Qatar för att behandlas för sina skador. Många av dem har genomgått amputationer. Yazbek beskriver hur hon vid ett tillfälle upplever sig själv som den avvikande med sina två ben, medan de skadade offren utgör ”världens sanna ansikte”. Doha har under kriget blivit en central humanitär knutpunkt och en arena för diplomatiska samtal, vilket gör staden till en viktig del av bokens bakgrund. Enligt FN har den pågående konflikten orsakat en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid, med tiotusentals döda och en akut brist på mat, vatten och sjukvård.

Samar Yazbek är sedan tidigare känd för sina skildringar av kriget i Syrien, bland annat genom boken Resa in i tomheten från 2015. Hon flydde själv från landet och har sedan dess varit en av de mest framträdande rösterna kring människors villkor i Mellanösterns konfliktzoner. Hennes tidigare böcker har översatts till flera språk och gett henne en internationell läsekrets. I den nya boken ställer hon frågan om det över huvud taget är möjligt att vittna efter ett folkmord. Hon refererar därmed till filosofen Giorgio Agamben, som i flera texter beskrivit vittnesmålet som en paradox: den som verkligen sett avgrunden finns inte kvar för att berätta om den. Ändå består boken av levande människors berättelser.

I boken rör sig Yazbek i ett närmast overkligt landskap. En mamma flyger genom luften. En kropp ser oskadd ut men är söndertrasad inombords. En levande människa ser sina lemmar lösas upp i väntan på amputation. Genomgående återkommer berättelser om drönare, eller ”obemannade flygfarkoster”, som för tankarna till science fiction och väcker frågan om vem som egentligen fattar de dödliga besluten. Recensenten Kristina Lindquist kopplar samman detta med Julia Kristevas begrepp om abjektion – att befinna sig på randen till icke-existens. Palestinierna reduceras till ”oönskad data”, skriver Yazbek.

Innehållet är plågsamt konkret. En mor letar i vansinne efter sina barn. En tioåring hjälper till att samla ihop mänskliga kvarlevor. En pappa begraver sin dotters avslitna ben intill hennes döda syskon. En läkare stryper bränslet till intensiven för att hålla neonatalavdelningen vid liv. En ung man hör omgivningen tala om honom som död medan han gång på gång upprepar att han lever. Yazbek skriver att hon har utelämnat många detaljer – ändå är berättelserna svårlästa.

Attackerna den 7 oktober finns med som referenspunkt, men de människor som författaren möter vill inte tala om Hamas. De vill tala om sina egna liv. Boken är uppbyggd som en väv av berättelser, där varje röst får ta plats i ett större sammanhang. Yazbeks metod påminner om den belarusiska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentära berättande. Människor i vardagen lever sina liv i historiens tunga skugga, och det är deras röster som bär fram boken. Översättningen av Marie Anell fångar enligt recensenten en skönhet i språket som läsaren ibland måste stålsätta sig inför. ”Blicken drunknade i rött” lyfts fram som ett exempel på avskalade formuleringar som bär det outhärdliga utan att försköna det.

Recensionen pekar samtidigt på begränsningarna i vittneslitteraturen. Det kringskurna synfältet gör det svårt att få grepp om folkmordets verkliga dimensioner, inte minst när det gäller frågan om ansvar. Vem fattar besluten – och vem låter det ske? Kanske säger överlevarnas berättelser mindre än de utplånades tystnad, konstaterar recensenten.

Boken har utkommit i ett politiskt och kulturellt laddat läge. Kriget i Gaza har pågått i över ett år och de humanitära konsekvenserna är omfattande. Den väcker frågor om litteraturens möjligheter och gränser i mötet med det ofattbara. Den fungerar både som dokumentation av ett pågående skeende och som en påminnelse om att varje vittnesmål är unikt, samtidigt som den bara fångar en bråkdel av helheten. Samtidigt påminner den om att det finns gränser för vad språket kan förmedla. Enligt recensenten framstår boken som ett oumbärligt dokument för den som vill förstå vad som sker i Gaza – och vad det gör med människor.