Artisten Laleh Pourkarim är aktuell som författare. Självbiografin ”Jag såg hur vi var stjärnor” har getts ut på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges mest anrika bokförlag. Boken är på 320 sidor och blir hennes debut i bokform. Till formen blandar den minnen, poesi och berättande på ett sätt som påminner om hennes musik.
Den bärande idén i boken är en konsumkasse som Laleh burit med sig genom livet. I påsen finns föremål från uppväxten i Iran och dåvarande Sovjetunionen, bland annat fotografier från tiden i Minsk, i nuvarande Belarus. Där finns också kvitton från den första musikstudion och andra minnessaker från vägen in i musikbranschen. Däri kan också en polisrapport finnas – den om hennes pappas död. Författaren har länge undvikit att öppna påsen, eftersom hon vet att rapporten kan finnas där.
Bakgrunden är bitvis känd för den som följt hennes karriär, men sällan berättad av henne själv. Laleh föddes i Iran och växte upp i en familj som var kritisk mot mullornas styre. Efter åren i Sovjetunionen kom familjen till Hammarkullen i Göteborg. Där, som barn, upptäckte Laleh att hon hade ett eget språk. Hennes pappa, som beskrivs som filosofiskt lagd, brukade säga att alla människor har ett eget språk. För Laleh blev det verkligt när hon första gången sjöng inför publik under skolans schlagerfestival.
Sedan följer en musikerresa med flera klassiska hållpunkter. Laleh flyttade till Stockholm med en blå sovsäck och en gitarr. Hon skrev kontrakt med skivbolaget Warner, en av världens största musikjättar, och fick efter hand en egen studio. Hon träffade också sin partner Gustaf Thörn. Genombrottet kom 2005 med låten ”Live tomorrow”. Hennes senaste album ”Jag är” kom 2025.
Ändå har Laleh alltid varit sparsmakad med detaljer ur sitt privatliv. I intervjuer har hon varit noga med att inte reduceras till en enda berättelse. Därför är det anmärkningsvärt att hon nu väljer att publicera en självbiografi. Hon har gjort det på sitt eget sätt: skrivit texten själv, tecknat omslaget och format boken som en blandning av sakprosa, vispoesi och skönlitteratur. Flera kapitel avslutas med låttexter från hennes diskografi. I ett kapitel återges ett samtal med en blåval, något som får henne att tänka i nya banor kring karriären.
DN:s recensent Mina Asp Romefors skriver att boken har sina starkaste partier när den närmar sig familjen. Laleh föreställer sig hur hennes storebror skulle ha kunnat bli, han som avled innan hon själv föddes. Hon skildrar också värmen i relationen till föräldrarna. Allra mest drabbande blir det i bokens slutskede, när hon äntligen läser polisrapporten om pappans död. Hon var tolv år och stod på en strand när en kvinna i en kajak försvann. Pappan rodde ut för att hjälpa kvinnan, men båten kapsejsade. Laleh bevittnade hur han drunknade.
Recensenten har dock invändningar. Konsumkassen och de föremål som plockas fram skapar distans till skeendet, skriver hon. Det blir ett töcken som gör att boken inte riktigt når fram. Laleh vill också hylla alla som betytt något för henne, vilket ibland leder berättelsen på villovägar. Ett exempel är passagerna om vänners namns etymologi. Eftersom Laleh själv har hållit i taktpinnen blir det tydligt att hon bara berättar det hon själv vill dela med sig av. Frågan, enligt recensenten, är varför man ger ut en självbiografi om man inte är beredd att löpa linan ut.
Boken kommer i ett läge när artistmemoarer har blivit en etablerad genre på den svenska bokmarknaden. Flera musiker har nått stora upplagor med självbiografiska verk, och förlagen ser gärna att fler artister berättar sina historier. Med ett stort förlag i ryggen når Lalehs berättelse ut brett. Hur den tas emot av läsarna återstår att se.
