Pedro Almodóvar är tillbaka på bio med ”Autofiktion”, ett spanskspråkigt drama som kretsar kring en åldrad filmskapare och hans försök att göra sitt eget liv till film. I rollerna finns bland andra Bárbara Lennie, Leonardo Sbaraglia, Victoria Luengo och Milena Smit. Sbaraglia spelar Raúl, en framgångsrik regissör med tydliga likheter med Almodóvar själv. När han berättar om sitt nya verk för sin manusredaktör och förtrogna Mónica, spelad av Victoria Luengo, frågar hon oroligt om det är mycket utlämnande. ”Inte så mycket”, svarar Raúl – ”men verkligheten smyger sig ofta in ändå.” Det blir en ledtråd till vad som följer.
Berättelsen rör sig på flera plan. Raúls alter ego Elsa, en reklamregissör som spelas av Bárbara Lennie, drabbas av en panikattack och tas till sjukhus av sin yngre pojkvän Bonifacio, en brandman som extraknäcker som strippa. Samtidigt uppstår kontroverser kring det manus Raúl arbetar med. DN:s recensent skriver att Almodóvar växlar mellan minne, manus och filmisk nutid med imponerande smidighet, och att det är känslor snarare än faktiska händelser som styr växlingarna.
”Autofiktion” är med andra ord en film om filmskapande, med ett tydligt självreflekterande drag. Mónica får fungera som röst för det stränga omdöme som konstnären själv försöker undvika. Hon uppmanar Raúl att släppa sin mors död – det har han redan gjort en film om – och påminner honom om att hans bästa verk kan ligga bakom honom. Därmed blir filmen också en diskussion om vad en konstnär får utsätta sina nära för.
DN:s recensent ger betyget 4 av 5 och beskriver ”Autofiktion” som en sprittande comeback efter förra årets betydligt dystrare ”The Room Next Door”. Den filmen, med Tilda Swinton och Julianne Moore i huvudrollerna, var Almodóvars första engelskspråkiga produktion och belönades med Guldlejonet i Venedig. I ”Autofiktion” är tonen lättare, även om det existentiella allvaret finns kvar. Recensenten konstaterar att filmen inte når upp till Almodóvars allra bästa verk, men att den fortfarande visar en regissör med något viktigt att säga.
Ett av filmens mest uppmärksammade grepp är den medvetet överdrivna manliga blicken. I en scen från en brandstations omklädningsrum håller kameran kvar vid männens kroppar, och recensenten noterar att det går att invända mot det. Men eftersom scenen är en del av Raúls fiktiva film inom filmen kan den läsas som subtil självkritik från Almodóvars sida. Det är på den metanivån som ”Autofiktion” är som starkast, menar recensenten.
Visuellt är filmen också en återgång till en mer uttrycksfull estetik. Särskilt tydligt blir det i scenerna från Lanzarote på Kanarieöarna, där den vulkaniska miljön bildar en suggestiv fond i svart, vitt och rött. Lanzarote har länge varit en populär plats för film- och konstproduktioner, och här används öns dramatiska landskap som en kontrast till de mer slutna, urbana miljöerna.
”Autofiktion” är inte första gången Almodóvar vänder blicken mot sitt eget liv. ”Smärta och ära” från 2019 kretsade kring en regissör i en liknande situation, och redan i filmer som ”Allt om min mamma”, ”Dålig uppfostran” och ”Brustna omfamningar” finns tydliga spår av hans egna erfarenheter. Autofiktion som berättarteknik har blivit allt vanligare inom både litteratur och film, och Almodóvar är en av de regissörer som tydligast gjort genren till sin egen.
I Sverige distribueras filmen av Noble Entertainment. Speltiden är 1 timme och 51 minuter, och filmen är barntillåten. Med sin internationella ställning och en trogen biopublik väntas ”Autofiktion” bli en av säsongens mest uppmärksammade kvalitetspremiärer. Almodóvar har genom åren haft en nära relation till filmfestivalen i Cannes, där han bland annat har uttalat att konstnärer har en moralisk plikt att uttala sig i samhällsfrågor. Även om ”Autofiktion” i första hand är en personlig historia, ligger den tanken som en underton i hela filmen.
