Hanna Hellquist: Med min kille glömde jag bort hur vacker min vanliga värld är

I en ny krönika i Dagens Nyheter skriver Hanna Hellquist om ett dubbelt slag: bara en vecka efter att hon blivit lämnad av sin kille höll hennes hund på att dö. Den händelsen fick henne att formulera en tanke som många kan känna igen: kanske behövs det att tillvaron rubbas för att man ska förstå vad man har.

Krönikan, som har publicerats på DN Kultur och bär rubriken ”Med min kille glömde jag bort hur vacker min vanliga värld är”, utgår från en konkret och smärtsam livssituation. Hellquist beskriver hur uppbrottet inte bara innebar en förlust av en relation, utan också en slags omvärdering av allt det andra. I relationen fanns fokus på en annan människa och på ett gemensamt liv. När det försvann framträdde det vardagliga med en tydlighet som hon inte hade lagt märke till tidigare.

Hunden har en central roll i texten. Att djuret, som står för närhet och trygghet, höll på att dö så nära inpå uppbrottet gör att hon tvingas möta en existentiell ovisshet bortom kärlekssorgen. Hunden blir en påminnelse om att inget liv är garanterat, och att de fasta punkter vi bygger vardagen på alltid kan rubbas. Men i stället för att enbart beskriva förtvivlan använder Hellquist situationen som en ingång till tacksamhet. Hos Hellquist blir det inte den stora dramatiken som skapar insikt, utan närheten till det som faktiskt finns.

Hanna Hellquist är en av Dagens Nyheters mest etablerade skribenter. Hon har under lång tid arbetat med kulturjournalistik och är känd för sina krönikor. Hennes texter rör sig ofta i gränslandet mellan det personliga och det allmänna. De utgår från egna erfarenheter, men lyfter frågor som handlar om relationer, sårbarhet och samhälle. Just den personliga tonen har blivit ett av hennes främsta kännetecken.

Dagens Nyheter, där krönikan publiceras, är en av Sveriges största dagstidningar och har huvudredaktion i Stockholm. Tidningen grundades 1864 och beskriver sig som oberoende liberal. DN Kultur är en av landets mest inflytelserika kulturredaktioner och publicerar allt från nyheter och recensioner till längre essäer och debattinlägg. Att en krönika med den här typen av existentiella frågor får stort utrymme säger något om den roll personliga berättelser har fått i svenska medier.

Under senare år har den personliga essän blivit en allt viktigare genre inom journalistiken. I takt med att nyhetsflödet blir allt mer händelsestyrt och går allt snabbare, söker många läsare texter som ger tid för reflektion. Krönikan är en av de former som tillåter just det. Genom att använda sig av egna erfarenheter kan skribenten skapa igenkänning och närhet. Hellquist är inte ensam om att göra det. Flera svenska journalister och författare har gjort sig kända för texter som blandar självbiografiskt material med skarpare samhällsanalys. Det är en utveckling som också märks i poddar och tv-serier, där det personliga berättandet blivit en bärande form.

Samtidigt finns en diskussion om gränserna för det personliga. Kritiker menar att ett alltför stort fokus på jaget kan tränga undan andra perspektiv. Andra lyfter fram att de personliga berättelserna fyller en funktion: de gör komplexa känslor begripliga och kan skapa solidaritet mellan människor. Hellquists krönika kan läsas som ett bidrag till den traditionen. Den handlar om ett enskilt livsöde, men berör frågor som är allmänmänskliga: Hur vet vi vad som är viktigt? Varför glömmer vi bort det vi har? Och vad krävs för att vi ska se det igen?

I slutet av texten finns ingen enkel lösning, i stället finns en ödmjukhet inför tillvaron. Hellquist förmedlar att sorgen och rädslan kan rymma en gåva, om man tillåter sig att se det. Det är ett budskap som passar i en tid när många upplever osäkerhet, både i privatlivet och i omvärlden. Kanske är det just därför som krönikan inte bara fungerar som en personlig betraktelse, utan också som ett inlägg i det offentliga samtalet.

Hellquists krönika ”Med min kille glömde jag bort hur vacker min vanliga värld är” stannar kvar hos läsaren. Den väcker frågor om relationer och självbild, men också om hur vi värderar det vi har runtomkring oss. Hunden, vardagen, det vanliga – sådant som sällan uppmärksammas förrän det hotas. Hennes krönika är ett exempel på hur journalistiken kan fånga den insikten.