Zach Cregger skämtar bort nya ”Resident evil”

Zach Cregger, regissören bakom ”Weapons”, har tagit sig an ett av de mest välkända tv-spelskoncepten i världen. Hans version av ”Resident Evil” beskrivs som ett omtag – inte en fortsättning på de tidigare filmerna, utan ett nytt sätt att närma sig Capcoms zombievärld. Kritikern Sebastian Lindvall ser flera styrkor i filmen, men menar att den tappar balansen på grund av ett överdrivet tonläge.

”Resident Evil” föddes 1996 när det japanska företaget Capcom släppte ett spel som skulle komma att definiera genren survival horror. Med en läskig herrgård, få skott och gåtor som krävde eftertanke blev det en succé. Serien har sedan dess vuxit till en av spelvärldens största, med försäljning på över 150 miljoner exemplar. Raccoon City, Umbrella Corporation och T-viruset är begrepp som känns igen långt utanför spelkretsar.

Tidiga filmatiseringar gjorde dock sällan rättvisa åt förlagan. Mellan 2002 och 2016 släpptes sex filmer med Milla Jovovich som Alice och Paul W.S. Anderson som regissör. De var kommersiellt framgångsrika och drog in över en miljard dollar globalt, men kritikerna var sällan imponerade. Fansen klagade på att filmerna hade lite gemensamt med spelen. Efter en längre paus kom 2021 en ny version, ”Resident Evil: Welcome to Raccoon City”, som försökte vara trognare mot originalets handling. Även den fick ett blandat mottagande.

Nu är det alltså Zach Cregger som gör ett nytt försök. Han slog igenom med hyllade ”Barbarian” 2022, en lågbudgetskräckis som överraskade både publik och bransch. Där visade han prov på en säker känsla för klaustrofobi, mörk humor och plötsliga vändningar. Med ”Weapons” stärkte han ryktet ytterligare. Hans intåg i ”Resident Evil”-världen ses därför som ett av de mer spännande projekten i genren.

Sebastian Lindvall, som recenserat filmen, framhåller just Creggers regi som filmens stora tillgång. ”Här finns en mästerlig känsla för tajmning”, skriver han. Han uppskattar också de kärleksfulla blinkningarna till förlagan, något som länge varit ett krav från fansen. Men han är kritisk till att filmens humor får ta över. ”Slapstick och ’fuck’-skrik tar över för mycket”, menar Lindvall.

Den invändningen pekar på en svår konstnärlig balans. Skräck och komedi ligger nära varandra, men om det ena får för mycket utrymme urholkas det andra. Cregger har tidigare lyckats hålla ihop de två stämningarna, men i den här filmen tycks överdrifterna bli för många. Frågan är hur publiken reagerar. Vissa uppskattar en självmedveten ton som inte tar sig själv på för stort allvar. Andra vill känna rädsla, inte skratta åt den.

Tv-spelsadaptioner har genomgått en markant förändring under de senaste åren. Länge betraktades de som en dömd genre, men framgångar som ”The Last of Us” på HBO och ”Super Mario Bros.” på bio har visat att det går att göra rätt. Med bättre berättande och mer respekt för källmaterialet har publiken blivit mer välvillig. Det har gett studiorna större mod att satsa på etablerade spelvarumärken, och ”Resident Evil” är ett av de mest värdefulla.

För Capcom kan en ny biofilm betyda mer än bara biljettintäkter. När en film skapar uppmärksamhet brukar även spelen sälja bättre. Det är en välkänd korsbefruktning mellan Hollywood och spelindustrin, och den brukar synas direkt i försäljningssiffror. En framgångsrik nystart skulle dessutom kunna bli startskottet för en ny filmserie, något som både ägare och distributörer sannolikt hoppas på.

Lindvalls omdöme är varken hyllning eller sågning. Han beskriver en film som har ett tydligt hantverkskunnande och mycket kärlek till källmaterialet, men som samtidigt inte riktigt litar på tystnaden. För den som vill se ”Resident Evil” förnyas är den ändå ett tecken på att konceptet fortfarande kan vara levande.