Prunkande musik och orolig orkesterfanfar på Konserthusets jubileumsinvigning

Konserthuset i Stockholm har inlett sitt jubileumsfirande med en invigningskonsert som enligt Dagens Nyheters recensent Johanna Paulsson var både musikaliskt rik och befriande fri från sentimentalitet. I stället för förväntad högtidlig nostalgi bjöd kvällen på en orolig orkesterfanfar och ett program som vågade bryta med jubileumsklyschorna. Paulsson sammanfattar det som en lyckad och väl sammansatt höststart.

Konserthuset är en av Sveriges mest välkända konsertscener. Byggnaden vid Hötorget ritades av Ivar Tengbom och invigdes 1926. Sedan dess har den varit hemvist för Kungliga Filharmonikerna och har genom åren blivit en central plats för såväl klassisk musik som större offentliga evenemang. Stora salen och Blå salen är kända långt utanför Stockholms gränser, inte minst genom Nobelceremonin som varje år hålls i huset.

När ett konserthus fyller hundra år finns en tydlig risk att invigningen blir en tillbakablickande hyllningsfest. Paulsson menar att så inte var fallet. Tvärtom präglades kvällen av en slags spänning som gav signalen att högtidlighet inte nödvändigtvis behöver betyda trygghet. Den oroliga orkesterfanfaren framstår i hennes recension som ett av kvällens starkaste inslag, en påminnelse om att festliga sammanhang också kan rymma oro och laddning.

Invigningen markerar starten på en jubileumssäsong. För Konserthuset handlar den om att både hedra ett arv och visa att huset fortfarande är relevant i dagens kulturlandskap. Liknande strömningar har märkts på andra håll i Europa, där klassiska institutioner försöker förnya sina program för att locka en bredare och yngre publik. Samtidigt är konserthusen beroende av sin trohet mot traditionen, och balansen mellan förnyelse och kontinuitet är ofta svår. Paulssons intryck tyder på att Konserthuset i Stockholm har hittat en fungerande väg.

För Stockholms musikliv har jubileet en särskild tyngd. Konserthuset är inte bara en arbetsplats för musiker och gästartister, utan också en institution som format stadens kulturliv under närmare ett sekel. Att öppna med ett program som utmanar förväntningarna kan därför läsas som en programförklaring inför den kommande säsongen. Det handlar inte om att vända ryggen åt historien, utan om att använda den som en grund för något nytt.

Jubileumsår brukar innehålla allt från uruppföranden till omtolkningar av kända verk. Valet av invigningskonsert får då en symbolisk betydelse. Den visar vilken riktning konstnärlig ledning vill ta. En konsert som väcker diskussion, snarare än bara applåder, kan vara ett tecken på att en institution tar sig själv på allvar. Paulssons omdöme bekräftar att åtminstone invigningen lyckades med det.

Samtidigt finns villkoren för dagens konsertliv i bakgrunden. Publikintresset varierar, och klassiska scener måste ständigt motivera sin plats i stadsbilden. Det gäller inte bara i Stockholm utan i hela Europa. Ett hundraårsjubileum ger visserligen uppmärksamhet, men det ställer också krav på innehållet. En konsert som enbart blickar bakåt riskerar att uppfattas som museal, medan en alltför okonventionell satsning kan skapa avstånd till den trogna publiken.

DN:s recensent lyfter fram att Konserthuset i det här fallet lyckades undvika sentimentalitet utan att förlora festkänslan. Musikvalet var brett och sammansatt, och kvällen gav utrymme för både eftertanke och dramatik. Paulssons helhetsintryck är att invigningen fungerade som en lovande start på hösten.

Den aktuella konserten kommer sannolikt att diskuteras vidare under jubileumsåret. En invigning som väcker känslor, även de som inte är odelat positiva, kan bidra till att göra Konserthuset till en levande plats för musik snarare än ett vackert monument. Med en orolig fanfar och ett rikt program inleddes därmed säsongen på ett sätt som bekräftar att klassisk musik fortfarande har förmågan att beröra och överraska.