Säverman: Vi var 30 pojkar bland 970 flickor

Den svartvita filmatiseringen av Albert Camus roman ”Främlingen” har fått starka lovord. Filmen är regisserad av Luchino Visconti, en av den europeiska efterkrigsfilmens mest namnkunniga regissörer, och har Marcello Mastroianni i huvudrollen som Meursault. Historien följer den stillsamma kontoristen vars liv kantas av likgiltighet och slump. Ett mord på en strand i franska Algeriet blir vändpunkten. Romanen publicerades 1942 och blev snabbt en av existensialismens viktigaste texter. 1957 fick Camus Nobelpriset.

I centrum står frågan om meningen med ett liv som tycks sakna mening. Meursault vägrar spela de roller som samhället förväntar sig. Han gråter inte vid sin mors begravning, visar ingen ånger inför rätten och tar konsekvenserna av sin likgiltighet. Det är en berättelse om främlingskap och slump, skriven i ett avskalat språk som trots sin kyla är ovanligt laddat.

Filmens lovord har åter aktualiserat romanen. En framgångsrik filmatisering brukar också sätta spår i bokläsandet; klassiker som vinner ny mark på duken får ofta ett uppsving i försäljningen och lockar nya läsare till originaltexten. ”Främlingen” är inget undantag. Verket tillhör den franska kanon och läses världen över, både på gymnasieskolor och universitet.

För en svensk gymnasielev i början av 1960-talet var romanen en utmaning. Sveaplans högre allmänna läroverk låg på Norrmalm i Stockholm, mellan Norrtull och Roslagstull. Skolan hade ett stadgat anseende för högklassig undervisning. 1960 började skolan för första gången ta emot pojkar, och de trettio pojkarna bland nästan ett tusen flickor blev en uppmärksammad nyhet. Det skrevs om dem i tidningarna och gjordes tv-inslag.

En av dessa pojkar fick under en fransklektion möta Camus text i original. Klassen hade bara några terminers franska bakom sig och var inte särskilt hemtam i språket. Ändå bestämde lärarinnan att de skulle läsa valda delar av ”Främlingen”. Det var ett medvetet val. Camus hade nyligen fått Nobelpriset, och romanen stod i centrum för den samtida litteraturdebatten.

Läsningen blev ett mödosamt arbete för många i klassen. De tragglade mening för mening, översatte ord för ord och tappade bort handlingen under alla grammatiska konstruktioner. Någon gäspade, någon viskade. Lärarinnan lät det gå en stund, men till slut brast hennes tålamod. ”Men fattar ni inte att detta är välskrivet?”, ropade hon.

Den episoden fångar något väsentligt om undervisningens villkor för sextio år sedan. Kravet var att eleverna skulle möta den skönlitterära texten på dess eget språk, oavsett hur mödosamt det var. Lärarna var självmedvetna akademiker som sällan behövde höja rösten. Just den fransklärarinnan var ståtlig, stram och svårtillgänglig. Men hon tog sig tid att brottas med en text som hon ansåg vara en av efterkrigstidens viktigaste.

Samtidigt var skolans vardag långt ifrån den allvarstyngda romanens stämning. Det fanns sociala regler som kunde te sig absurda. Flickorna fick röka men inte på gatan, bara på konditori. Pojkarna rökte var de ville, med undantag för skolgården. När flickorna gick till konditoriet för att röka i fred följde pojkarna efter. Den bilden av 1960-talets Stockholmsliv är på sitt sätt lika tidstypisk som Camus skildring av det främlingskap som uppstår när människan vägrar anpassa sig.

Viscontis film har gett ny aktualitet åt romanen. I rollen som Meursault förkroppsligar Mastroianni en man vars passivitet gör honom omöjlig att förstå för omgivningen. Den svartvita bilden förstärker känslan av en värld där moraliska spelregler är lika konturlösa som det algeriska ljuset. Visconti spelade in på plats i Algeriet, vilket ger filmen en närmast dokumentär prägel. Filmen påminner om att ”Främlingen” inte bara är en produkt av sin tid, utan en spegel som fortfarande kan vändas mot samtiden.