På Hus 7 i Stockholm har Douglas Diamond och Sylvie’s Head nyligen gett konsert. Sara Martinsson på Dagens Nyheter var på plats och beskriver de två unga akterna som ett eko från det sena 1980-talets Manchester. Det är en beskrivning som ger konserten ett tydligt sammanhang, men också en påminnelse om hur en lokal musikscen kan få internationell betydelse.
Sent 1980-tal var Manchester en av Europas mest kreativa musikstäder. Efter The Smiths upplösning 1987 växte en ny rörelse fram ur stadens klubbliv och ungdomskultur. I centrum stod nattklubben Haçienda, där postpunk, funk, soul och den framväxande acid house-musiken möttes. Band som The Stone Roses, Happy Mondays och The Charlatans blandade gitarrpop med dansgolvets elektroniska rytmer. Det var musik som skapades i skärningspunkten mellan indie och klubbkultur, och den kom så småningom att kallas Madchester. Den så kallade Second Summer of Love 1988–89 förstärkte kopplingen mellan unga människor, nattklubbar och musik som inte lät sig inrangeras i etablerade genrer.
Det är i det här landskapet som Sara Martinsson placerar Douglas Diamond och Sylvie’s Head. Enligt henne finns det något i deras musik, och i sättet de framträder på, som för tankarna till den där tidens Manchester. Det handlar inte nödvändigtvis om att kopiera ett sound, utan om en hållning: en blandning av spelglädje, uppkäftighet och öppenhet inför olika musikaliska uttryck. De unga musikerna bär på ett arv som formats av både gitarrmusik och klubbkultur, och de gör det på sitt eget sätt.
Hus 7 i Stockholm är en passande plats för den typen av möten. Som arena för experimentell och alternativ musik rymmer den det ruffiga, närgångna och omedelbara som kännetecknar en levande scen. Det skiljer sig från de stora konsertlokalernas striktare arrangemang, och det är ofta på sådana ställen som nya uttryck får växa fram innan de nås av en bredare publik. Att en kritiker från Dagens Nyheter tar sig dit och skriver om konserten är också en signal om att något händer utanför de etablerade arenorna.
Det är inte första gången som det sena 80-talets Manchester används som referenspunkt i samtida musik. Tvärtom har intresset för epokens estetik och attityd vuxit under senare år, inte minst bland yngre band och artister som söker sig bort från den strömlinjeformade pop som länge dominerat mainstream. Den utvecklingen syns även på skivbolags- och festivalnivå. Bolag som arbetar med alternativa och oberoende artister har börjat ge ut ny musik som tydligt lånar från Madchester-erans blandning av gitarr och elektroniska rytmer. Festivaler bokar i större utsträckning akter som rör sig över genregränserna, och publikens förväntningar har förändrats. Det räcker inte längre med ett tajt gäng gitarrslingor; det ska också finnas en puls som fungerar på dansgolvet.
Men att kalla Douglas Diamond och Sylvie’s Head för ett eko från en annan tid och plats behöver inte betyda att de är nostalgiska. Snarare handlar det om ett släktskap. De utgår från en musiktradition som visat sig ovanligt seglivad, och de för den vidare med sina egna erfarenheter. Det sena 80-talets Manchester var ingen enhetlig rörelse, och det är inte heller dagens unga indie- och klubbscen i Stockholm. Det som förenar är viljan att experimentera, att blanda och att låta musiken växa fram i mötet mellan människor i ett rum.
Hur långt Douglas Diamond och Sylvie’s Head når återstår att se. Men Martinssons text från Hus 7 visar att musikhistorien inte är ett linjärt förlopp. Gamla ljud och idéer återkommer, men de får nytt innehåll när de tas upp av nya generationer. Ekot från Manchester är fortfarande levande, och det kan höras även i ett konsertrum i Stockholm.
