Systemets begränsningar: Forskare tvingas slösa årtionden på ansökningar

I samma stund som Dagens Nyheter publicerade en artikel om den otrygga situationen för humanioraforskare utan fasta tjänster, lämnade tusentals forskare in sina ansökningar till Vetenskapsrådets utlysning för humaniora och samhällsvetenskap. Detta symboliserar ett systemfel i den svenska forskningsvärlden där enorma resurser går åt till en process som för de allra flesta inte leder någonstans.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Förra året beviljades endast 89 av 1 131 inkomna ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap. Om varje ansökan krävde cirka två veckors heltidsarbete, innebär det att enbart de avslagna ansökningarna representerar närmare 49 års förlorad arbetstid – tid som kunde ha ägnats åt faktisk forskning.

Problematiken är inte unik för humanioraforskningen utan sträcker sig över hela den akademiska världen. Enligt Statistiska Centralbyrån ägnar professorer i genomsnitt 22 procent av sin forskningstid åt att söka finansiering, medan lektorer lägger 17 procent av sin tid på samma uppgift. Utöver forskarnas tid tillkommer administrativ hantering vid lärosätena och det arbete som kvalificerade forskare lägger på att bedöma ansökningar hos finansiärerna. Sammantaget kostar detta system flera miljarder kronor årligen.

Med så låga beviljandegrad liknar processen mer ett lotteri än en meritbaserad utvärdering. Ju fler ansökningar en forskare skickar in, desto större chans att någon beviljas. Detta faktum har till och med erkänts av forskningsrådet Formas, som infört ”partiell randomisering” i sina utlysningar. Där delas ansökningarna in i tre kategorier: de som får avslag direkt, de som beviljas direkt, och en stor mellangrupp där vinnarna faktiskt lottas fram.

Att forskningsmedel huvudsakligen fördelas genom konkurrensutsatta projektanslag är ett politiskt val. Systemet genomsyras av en nyliberal marknadslogik där konkurrens förväntas främja kvalitet, men där de faktiska kostnaderna för denna konkurrens – både ekonomiskt och mänskligt – sällan vägs in i ekvationen.

Resultatet är inte de karriärvägar in i akademin som många föreställer sig, utan snarare ett växande forskarprekariat som försöker överleva från projekt till projekt. Många begåvade forskare ger till slut upp och byter karriär, vilket innebär en förlust för vetenskapen som helhet. Situationen skapar också spänningar inom akademin mellan ”insiders” med fasta tjänster och ”outsiders” som kämpar för att ta sig in.

De med fasta anställningar har visserligen trygghet men ofta lite tid för forskning på grund av undervisning och administration. Samtidigt ser dessa hur prekariatet ökar konkurrensen om de externa medlen, både genom sitt större antal och genom att de ofta kan ägna mer tid åt att förkovra sig inom sina forskningsområden.

Utifrån detta perspektiv skulle det vara bättre för alla parter om den nödvändiga selektionen av forskare i högre grad skedde genom meritokratiska anställningsprocesser snarare än genom ständiga projektansökningar. Sveriges Universitets- och högskoleförbund föreslår att minst 50 procent av forskningsmedlen borde fördelas direkt till lärosätena, men andra framgångsrika forskningsnationer fördelar ofta 60-70 procent på detta sätt.

En sådan omfördelning skulle möjliggöra fler tjänster som kombinerar undervisning och forskning. Det skulle ge fler forskare rimliga anställningsvillkor, resultera i mer forskning för pengarna och skapa bättre förutsättningar för den viktiga synergien mellan forskning och undervisning – något som gynnar både studenter, vetenskapen och i förlängningen hela samhället.