Rosalie Varda: ”Jag fick ett sjungande feministiskt filmmanifest i 18-årspresent”

Rosalie Varda fick en hel film i födelsedagspresent. Det skedde när hon fyllde 18, och filmen var hennes mammas ”Sjunger, sjunger inte” – med den franska originaltiteln ”L’une chante, l’autre pas”. ”Hon sa att den var hennes sjungande gåva för att jag var samhällets framtid. Hon tyckte det var bättre än en t-shirt”, säger Rosalie Varda.

I början av september är hon i Stockholm för att delta i den första svenska visningen av Vardas nyrestaurerade film, som hade fransk premiär 1977. Filmen beskrivs som ett feministiskt manifest och skildrar två unga kvinnors skilda öden – med mycket sång, en lättsam och varm ton, men också med en tydlig politisk kvinnokamp i fonden. Visningen sker den 3 september på Bio Capitol under festivalen Timelessfest. I samband med den medverkar Rosalie Varda i en scenintervju med Olga Ruin, redaktör för filmmagasinet FLM.

”Sjunger, sjunger inte” gick inte särskilt bra från början, säger hon. Men intresset har vuxit med åren, inte minst bland unga tittare. ”När man ser på de fyrtio år som gått har det förstås hänt väldigt mycket positivt för kvinnor. Ämnen som jämställdhet, kvinnlig frigörelse och rätten till abort är fortfarande aktuella på många håll i världen.”

Agnès Varda förknippas starkt med den franska nya vågen, även om rörelsen länge dominerades av män. Hennes långfilmsdebut ”La pointe courte” från 1954, inspelad i hamnstaden Sète, räknas som en föregångare till nya vågen. François Truffaut sågade debuten men bad senare om ursäkt. Hennes status i filmhistorien har vuxit med tiden. Med filmer som ”Cléo från 5 till 7”, ”Min lycka” och ”Vagabond” skrev hon in sig i filmhistorien. ”Vagabond” från 1985 vann Guldlejonet i Venedig och blev hennes mest kommersiellt framgångsrika film.

Trots ett långt och rikt skapande fick hon en bredare internationell publik först med ”Faces places” från 2017, där hon tillsammans med konstnären JR reste genom Frankrike. Filmen Oscarsnominerades, vilket gjorde henne till den äldsta regissören i filmhistorien. Hon gjorde film i sex decennier och avled 2019, 89 år gammal.

Privat var hon gift med Jacques Demy, regissören bakom ”Paraplyerna i Cherbourg” och Rosalie Vardas adoptivfar. I den självbiografiska filmen ”Agnès stränder” från 2008 berättade hon öppet om makens bisexualitet och de påfrestningar det innebar för äktenskapet. Länge höll hon dock hemligt att Demy var ett av aidsepidemins offer.

Efter moderns död har Rosalie Varda ägnat sig åt att förvalta och levandegöra föräldrarnas filmarv. Tillsammans med brodern Mathieu Demy driver hon produktionsbolaget Ciné-Tamaris, som grundades av Agnès Varda. Hon arbetade tidigare som kostymör, men slutade för drygt 20 år sedan för att ständigt finnas vid moderns sida och hjälpa till med produktionerna. I dag handlar arbetet mycket om restaurering och digitalisering. Hon beskriver arbetet som ett glädjefullt äventyr, även om ekonomin är ett ständigt pussel. Flera av Vardas filmer har under senare år fått nytt liv genom restaurerade visningar och digitala utgåvor.

Rosalie Varda menar att moderns inflytande i dag syns hos flera samtida kvinnliga regissörer, bland andra Alice Rohrwacher,Céline Sciamma,Rebecca Zlotowski,Chloé Zhao,Greta Gerwig och Jane Campion. ”Jag vet att många av dem har studerat hennes filmer och kan dem utantill. Hon var en viktig förebild för att hon var så fri. Hon bildade tidigt ett eget produktionsbolag och tog kommandot över sitt eget arbete”, säger hon.

Trots att hon ofta fick kämpa för finansieringen hittade Agnès Varda alltid egna vägar, enligt dottern. ”Till skillnad från min far, som var en drömmare, var hon alltid superpragmatisk.” Hon var också outtröttlig: ”Mamma ville alltid jobba, ända in i det sista. Fyra dagar innan hon dog planerade hon redan nya filmer”, säger Rosalie Varda.

Vilka filmer skulle du rekommendera en ny Varda-publik? Det beror på tittaren, svarar hon. Själv skulle hon rekommendera dokumentären ”Efterskörd” från 2000, som med stor poesi behandlar ämnen som klimat, konsumtionskritik och fattigdom. Formmässigt går det inte heller att komma förbi ”Cléo från 5 till 7”, som säger mycket om hennes estetik och berättande. ”Efterskörd” får svensk nypremiär den 23 september. För den som vill upptäcka eller återse hennes filmer på bio är hösten med andra ord en god start.