Rosengren borde ha hyllats med stora konserter under sin livstid

En ny biografi kastar ljus över saxofonisten Bernt Rosengrens karriär, en musiker som enligt yngre kolleger borde räknas bland de allra största svenska jazzlegenderna. Boken ”Ett jazzliv. Om saxofonisten Bernt Rosengren”, skriven av Stefan Wistrand och utgiven på Ejeby Förlag, kartlägger en musikalisk resa som spänner över mer än ett halvsekel av svensk jazzhistoria.

Bernt Rosengren föddes i Stockholm 1937 och växte upp i Segeltorp som son till en murare. Han tog med sig faderns arbetsmoral in i musiklivet och blev känd som en av jazzens strävsamme, ödmjuke hantverkare. Hans genombrott kom i slutet av 1950-talet när han spelade på den prestigefyllda Newportfestivalen i USA med en europeisk ungdomsorkester.

Under 1960-talet samarbetade Rosengren med den polske pianisten Krzyzstof Komeda och debuterade på LP med albumet ”Stockholm dues” 1965. Han utvecklades snart till en av Sveriges viktigaste namn inom frijazz, en radikal genre som stod för frihet från traditionella jazzstrukturer. Hans klassiska dubbelalbum ”Notes from underground” från 1974 fångade denna experimentella period, där influenser från både frijazz och turkisk musik genom gruppen Sevda smälte samman.

Men i mitten av 1970-talet gjorde Rosengren något oväntat. Han startade ett storband som huvudsakligen spelade standardlåtar i prydliga arrangemang. För många av hans beundrare verkade detta som en tillbakagång, en svek mot den radikala jazzens ideal, särskilt mitt under det politiskt och kulturellt radikala 1970-talet. Från och med då ägnade han sig främst åt 1950-talets bebop och postbop, samma stilar där hans karriär en gång började.

Även författaren Magnus Säll erkänner att han själv har ”muttrat surt” över Rosengrens val att tolka Evert Taubes visor på två album kring millennieskiftet. Men i biografin presenteras en alternativ tolkning: kanske handlar det inte om att vara radikal eller konservativ, utan om att se jazzens olika stilar som verktyg för att uttrycka sig. Det viktiga är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det.

Och Bernt Rosengren hade verkligen ett unikt sätt att uttrycka sig. På sin tenorsaxofon av märket Selmer Mark VI skapade han en stor, bolmande, omisskännlig ton. Passionen och viljan att berätta förblev konstant från 1950-talets genombrott fram till hans död 2023.

Trots sin musikaliska storhet blev Rosengren aldrig lika allmänt erkänd som svenska jazzikonerna Jan Johansson eller Lars Gullin. En förklaring kan vara hans personlighet. Rosengren var fåordig och diskret, mer musiker än artist. Han gjorde inte mycket väsen av sig utanför scenen, vilket kan ha bidragit till att hans betydelse underskattas.

Men bland yrkeskollegor är bedömningen glasklar. Saxofonisten Jonas Kullhammar, som citeras i biografin, hävdar att Rosengren är ”en av de absolut största musiker vi någonsin haft och utan tvekan en musikalisk röst som kommer leva vidare för alltid”. Han bör enligt denna bedömning placeras på samma nivå som de mest kända svenska jazzlegenderna.

Rosengrens yrkesliv var inte utan ekonomiska utmaningar. För att kunna fortsätta spela jazz tvingades han arbeta på bårhus och gå på socialen. Denna erfarenhet gjorde honom till en engagerad organisatör som arbetade för att förbättra jazzmusikernas livsvillkor. Medmusikerna berättar hur han alltid kom till spelningar med en liten väska fylld med noggrant nedtecknade noter på nya låtar eller arrangemang.

Under sin karriär spelade Rosengren på en mängd skivor med artister som Nannie Porres, Lars Gullin, Eldkvarn, Karin Krog och Tomasz Stanko. Han medverkade även på soundtracket till filmen ”Gentlemen”, baserad på Klas Östergrens roman.

Stefan Wistrand, som själv är saxofonist, har tidigare skrivit boken ”Börje Fredriksson. Saxofonist” om en annan svensk saxofonist som gick bort för tidigt. Den nya biografins titel kan möjligen ses som en parafras på Klas Gustafsons Cornelisbiografi ”Ett bluesliv”. Till skillnad från många rockbiografier innehåller boken inga skandaler eller droger, bara historien om en hängiven hantverkare.

Boken är uppbyggd som en traditionell biografi med en enkel, kronologisk berättelse utan större åthävor, vilket passar huvudpersonen själv. Wistrand använder sig inte av många direkta intervjuer, och det finns tyvärr ingen samtida intervju med Rosengren själv. Ett undantag är ett kapitel där författaren träffar musikerna i saxofonistens sista kvartett. Trots detta bedöms boken som stimulerande och väsentlig läsning som genom Rosengrens liv ger insyn i drygt ett halvsekel av essentiell svensk jazzhistoria.

De sista årtiondena av sitt liv spelade Bernt Rosengren regelbundet med sin grupp Solsidekvartetten för blygsam ersättning på en liten restaurang i Saltsjöbaden. Han verkade helt nöjd med denna situation, trots att han enligt recensenten borde ha hyllats med stora konserter på Konserthuset.

Och de där kritiserade skivorna med Taube-tolkningar? De visar sig enligt recensenten vara alldeles lysande, vilket kanske är det bästa beviset för att Rosengrens konstnärliga val genom åren var mer genomtänkta än vad kritikerna förstod.