Samuel Danofsky: Sionism är inte rasism – men antisionism kan vara det

Green Party of England and Wales, Storbritanniens största gröna parti, har under helgen beslutat att definiera sionism som en form av rasism. Beslutet har väckt skarp kritik från judiska organisationer och politiska motståndare, som menar att det riskerar att legitimera antisemitism.

Sionismen är en politisk rörelse som växte fram i slutet av 1800-talet med målet att skapa en judisk stat. Efter förintelsen förverkligades rörelsen genom staten Israels grundande 1948, med stöd av FN:s delningsplan från 1947. För många judar är sionismen en central del av den judiska identiteten och en garanti för att det judiska folket aldrig mer ska vara försvarslöst. Att jämställa denna rörelse med rasism uppfattas därför av många som ett djupt angrepp på judisk samhörighet och självbestämmande.

Antisionism, alltså motståndet mot sionismen och Israels politik, har under senare år blivit allt vanligare i vänsterpolitiska sammanhang. Förespråkare menar att det handlar om legitim kritik av en stat som i decennier har ockuperat palestinska områden. Motståndare svarar att antisionismen ofta blir en täckmantel för antisemitism, särskilt när den ifrågasätter Israels rätt att existera eller jämför israelisk politik med nazismen.

Det är värt att påminna om att sionismen inte är en enhetlig ideologi. Inom rörelsen ryms allt från socialistiska pionjärer till religiösa nationalister, och Israels politik är föremål för het debatt även bland israeler. Att kritisera en enskild israelisk regering eller ockupationspolitiken är något annat än att stämpla hela sionismen som rasism. Ändå går den distinktionen ofta förlorad i debatten.

Internationellt är jämförelsen mellan sionism och rasism inte ny. År 1975 antog FN:s generalförsamling en resolution som förklarade sionism som en form av rasism. Resolutionen mötte omfattande kritik och upphävdes 1991 efter starka påtryckningar från bland annat USA och Israel, men den har fortsatt att dyka upp i politiska debatter. Det brittiska miljöpartiets beslut visar att frågan fortfarande är högst levande.

Inom partiet råder det delade meningar. Flera företrädare har uttalat sig både för och emot beslutet. Vissa menar att partiet nu tar ställning för palestinska rättigheter. Andra varnar för en upprepning av Labourpartiets interna konflikter, som under Jeremy Corbyns ledning anklagades för att inte ta antisemitism på allvar. Den oberoende utredning som presenterades 2020 konstaterade att Labour hade diskriminerat judiska medlemmar. Den erfarenheten präglar fortfarande brittisk politik.

Frågan om var gränsen går mellan legitim Israelkritik och antisemitism diskuteras långt utanför partipolitiken. International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram en definition av antisemitism som bland annat inkluderar att förneka det judiska folkets rätt till självbestämmande. Definitionen har antagits av flera europeiska länder, men möter också kritik från dem som anser att den tystar palestinska röster. Även i Sverige har definitionen diskuterats, inte minst i samband med regeringens arbete mot antisemitism.

Under senare år har flera europeiska länder rapporterat en ökning av antisemitiska incidenter. I Storbritannien har judiska skolor och synagogor vid flera tillfällen fått förstärkt skydd. I detta ljus blir politiska symbolhandlingar som miljöpartiets beslut inte oväsentliga. De kan påverka hur trygga judar känner sig i det egna landet.

Mot denna bakgrund blir miljöpartiets beslut mer än en intern partifråga. Det kan påverka hur judiska grupper i Storbritannien uppfattar det politiska klimatet och hur andra europeiska partier förhåller sig till liknande motioner. I en kommentar skriver den svenske skribenten Samuel Danofsky att beslutet är ytterligare ett exempel på hur antisionism blivit en accepterad form av antisemitism. Han menar att denna form av judehat måste synliggöras och stoppas. Hans analys delas av flera judiska organisationer, medan andra ser sionism som en kolonial ideologi och avvisar en sådan slutsats.

Hur partiet går vidare med beslutet är ännu oklart. Oavsett om det får praktiska konsekvenser eller förblir en symbolisk markering, visar det hur polariserad debatten om Israel och Palestina har blivit.