Den spanska skådespelaren Carmen Maura, en av den europeiska filmens mest respekterade kvinnliga stjärnor, är tillbaka på bioduken i ”Kärlek över Tanger”. Hon levererar en insats som präglas av den sprudlande energi och värme som gjort henne till en ikon – men filmen i sig förmår inte utnyttja hennes fulla potential, konstaterar kritikern Wanda Bendjelloul.
I sin recension skriver Bendjelloul att Maura ”spritter av liv” i den sockersöta dramakomedin, som utspelar sig i den marockanska hamnstaden Tanger. Samtidigt efterlyser kritikern mer friktion och social skärpa i berättelsen. Resultatet blir ett sentimentalt drama som visserligen värmer, men som sällan utmanar sin publik.
Maura blev världskänd under 1980-talet genom sitt nära samarbete med regissören Pedro Almodóvar. Tillsammans skapade de filmer som ”Lagar om begär”, ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” och ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” – verk som kom att definiera en hel era av spansk film. Hennes förmåga att växla mellan komedi och allvar, ofta inom loppet av en enda scen, har gjort henne till en favorit bland både regissörer och publik. Genom åren har hon också gjort avtryck utanför Spanien, bland annat i fransk och argentinsk film. 2006 belönades hon – tillsammans med övriga kvinnliga huvudroller – med priset för bästa skådespelerska vid Cannesfestivalen för Almodóvars ”Volver”.
Även i ”Kärlek över Tanger” finns glimtar av den unika förmågan. Hon förvandlar även de mest förutsägbara scenerna till något levande, och det är i hennes närvaro som filmen fungerar som bäst. Problemet, enligt kritikern, är att resten av filmen inte håller samma nivå.
Tanger i sig är en tacksam fond. Staden har i årtionden fascinerat europeiska konstnärer och författare – från Paul Bowles och William S. Burroughs till Tennessee Williams. Hamnläget vid Gibraltarsundet, där Atlanten möter Medelhavet och Afrika nästan nuddar Europa, ger berättelsen en naturlig laddning. Här borde en kärlekshistoria kunna blomma ut med intensitet. Men filmen nöjer sig med att måla staden i pastellfärger, som en romantisk kuliss snarare än en plats med puls och motsättningar.
Anmärkningen om att filmen saknar social skärpa är träffande. Tanger är i verkligheten en stad av kontraster – mellan rikedom och fattigdom, tradition och modernitet, europeiskt inflytande och afrikansk identitet. Det är en stad som inbjuder till skildringar av klasskillnader och kulturella krockar. När filmen i stället väljer den släta, konfliktsnåla vägen blir den mindre angelägen än den kunde ha varit.
”Kärlek över Tanger” placerar sig ändå i en växande genre: berättelser om äldre kvinnors kärleksliv. Under senare år har filmer som ”Book Club” och ”Good Luck to You, Leo Grande” visat att det finns en stor publik för skildringar av passion och romantik bortom ungdomsåren. Carmen Maura, som fyllt 79, blir ytterligare ett ansikte utåt för den trenden. Ändå lyckas filmen inte frigöra sig från de klichéer som genren ofta dras med.
Även inom den spanskspråkiga filmvärlden märks samtidigt en rörelse mot mer nyanserade skildringar av åldrande. Regissörer som Carla Simón och Isabel Coixet har utmanat bilden av vad europeisk film kan vara, och flera av Spaniens främsta skådespelerskor har fått bära upp komplexa kvinnoporträtt. I det sammanhanget framstår ”Kärlek över Tanger” som ett steg tillbaka: en film som är snällare än nödvändigt, och som förlitar sig på sin stjärnas charm snarare än på ett skarpt manus.
Att filmen dessutom är en europeisk samproduktion med inspelning i Marocko är knappast en slump. Landet har under decennier lockat internationella filmteam – från David Leans ”Lawrence av Arabien” till Ridley Scotts ”Gladiator” – tack vare generösa produktionsvillkor och en imponerande variation av miljöer. Tanger har dessutom en särskild filmisk historia genom Bertoluccis ”The Sheltering Sky”, även den en berättelse om västerlänningar som söker något bortom det invanda i Nordafrika. Här finns alltså en rik tradition att ösa ur, vilket gör att en film som ”Kärlek över Tanger” mäts mot högt ställda förväntningar.
För den som älskar Carmen Maura är filmen ändå värd en titt. Hon bär verket på sina axlar på ett sätt som få andra skådespelare skulle klara. Men en stor stjärna kan inte ensam rädda ett drama som saknar både udd och djup. När eftertexterna rullar är känslan mest av allt: tänk om berättelsen hade vågat lika mycket som sin huvudrollsinnehavare.
