En tidig sommardag på en ö i Vättern tar sig en förälder an det som för många är ett välbekant projekt: att försköna det egna hemmet. Men det som börjar som ett ambitiöst renoveringsprojekt utvecklas snart till en serie av misslyckanden, kompromisser och insikter om konsumtionssamhället.

Varningen kommer tidigt från maken: ”Glöm inte att måla hela vägen uppifrån och ned; om färgen hinner torka syns skarven.” Men trots goda råd väntar utmaningar. Huset på ön behöver underhåll, och pressen kommer inte bara från byggnadens skick utan också från familjen.

Barnen är, som så ofta, inte nöjda. De pekar på vad som saknas i hemmet – möbler, prylar, saker som andra tydligen har. ”Ni är sämsta föräldrarna, vilka fattiga losers”, säger en av döttrarna uppgivet. Känslan av otillräcklighet är bekant för många föräldrar, särskilt i en tid där sociala medier ständigt påminner om andras till synes perfekta hem.

Jakten på en ny soffa blir snart en övning i frustration. Ett lockande erbjudande leder till ett samtal med kundtjänst, där en vänlig röst förklarar att företaget tyvärr inte har några fysiska butiker just nu. Tygprover kan skickas, men tanken på att köpa en sittmöbel för 18 000 kronor utan att prova den känns absurd. Möbeljakten läggs på is.

I stället blir det målning av husets fasad. Men även detta går snett. En olåst dörr och lite otur leder till att gamla falu rödfärg sprider sig över halva köket. Hörlurarna, som envetet ska ha sladd trots alla nackdelar, färgas rosa av färgpuder. Somliga kamper är meningslösa, konstateras det.

Byggställningen som är hyrd av maken visar sig inte räcka hela vägen upp. Det förlängda skaftet som köptes på Biltema passar inte till borsten, trots att de såldes som en kombination. Återigen uppstår frågan: är det produkten eller köparen som är problemet?

Reflektionerna kring konsumtion blir allt tydligare. Varje besök i en stor köplada innebär en liten förlust av själen, konstateras det. Ikea vet exakt när kunden är mottaglig för impulsköp – en slickepott här, hundra servetter där. Men nu, när förrådet faktiskt är slut på servetter, får gästerna nöja sig med hushållspapper vid middagen.

Även sökandet efter vinglas i Jönköping slutar i besvikelse. De är antingen för klumpiga, för pråliga, eller kostar nästan lika mycket som den soffa som aldrig blev köpt. Frustrationen över konsumtionssamhällets begränsningar växer.

Men mitt i allt detta missnöje finns det något som är genuint vackert: själva ön. Den är fin – faktiskt finast. Från toppen av byggställningen, trots dess rangliga konstruktion, öppnar sig en utsikt som påminner om den från Kumlabykyrkan. Vättern breder ut sig i klarblått vatten nedanför, och gäss glider fram över ytan.

Tankarna går till en bekant som en gång föll från en stege och aldrig blev densamma efteråt. Säkerheten är relativ när man står högst upp på en ostadig ställning vid husets norra gavel. Men utsikten är värd risken, åtminstone för stunden.

Kvällen innan hade familjen badat i Vätterns vågor vid stranden. Vattnet var alldeles varmt, en sällsynt och välkommen upplevelse i den svenska sommaren.

Det som började som ett projekt fyllt av bristande föremål och missnöje avslutas med en påminnelse om vad som verkligen är värdefullt. Inte den perfekta soffan, inte de rätta vinglasens eller de fläckfria servetterna. Utan platsen själv, vattnet, utsikten och stunderna tillsammans – även när de serveras med hushållspapper.

Sommaren på ön fortsätter, med eller utan de rätta möblerna. Och kanske är det just det som är poängen.